Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 27 april 2010

Sakna bekräftelse

Min bror. Han bara pratar om sig själv, kanske han hör oss andra men han lyssnar inte. Dennis kommer hem till mig, slår sig ner i soffan och börjar. Jag suckar obemärkt, plockar med mitt i köket och låter honom hållas. Han har ju sin gikt att tänka på, funderar jag. Och sin diabetes, psoriasis och övervikt. Hur ska han då kunna bry sig om mina små futtigheter som jag råkar kalla svårigheter i mitt liv?

Saknar Dennis bekräftelse? Är det därför han begår långsamt självmord? Det räcker inte med att läkarna säger till honom att han måste tänka på sin diet, välja noga vad han stoppar i sig. Sluta äta junk food som han sköljer ner med öl. Måste röra mer på kroppen, sluta slötitta på TV och sluta röka. Annars kommer han inte att få uppleva sin femtioårsdag. Nu går det inte att sitta där längre och pösa, nej, nu får Dennis resa sig upp ur soffa och slapphet och gå. Fattas det något vitalt och meningsfullt i hans liv? Är det därför, undrar jag?

Fast i mina ögon kommer Dennis alltid att vara min näpet söta lillebror. Min Dennis med sina runda rosa kinder, flygande lockigt blont halvlångt hår och med sitt hoppetihopp i benen. De ojämna vita tänderna med ena framtanden av platsbrist placerad lite ovanför den andra. Jag hör hans pärlande skratt inom mig, känner hans livslust.

7 kommentarer:

  1. En vemodig text. Tyckte speciellt om det sista stycket.Mycket känsla i teten

    SvaraRadera
  2. En tankvärd text som väckte följande reflektion i mig: Det är vanligt att jag tänker på människor som de var istället för hur de är i nuet. Om man gjorde det istället kanske vi skulle kunna hjälpa varandra framåt, snabbare.

    SvaraRadera
  3. Jag tyckte att texten både var gulligt privat och känslosamt eftertänksam

    SvaraRadera
  4. Alla dessa självupptagna människor som vi inte kan släppa taget om, inte kan sluta älska...
    Fin text!
    Tack för kommentaren... hm, den tanken har jag inte tänkt. *funderar* :))

    SvaraRadera
  5. Oj, vilken hemsk, men kärleksfull text. Är den sann? Tack för din kommentar! Verkar som att bara du förstod ironin i min text. :-)

    SvaraRadera
  6. Ja jobbig och eftertänksam blir jag.
    Måbra och tidstjuvar är jobbiga även om dom är släkt.
    Bra

    SvaraRadera
  7. Hmm. Ja, det är svårt att byta perspektiv på de nära och kära. Så länge en gnutta av den härliga syskonkänslan finns kvar håller man nog fast vid den. Minnena kan vara starkare än realiteten, fast självupptagenhet är en last. Svår att släppa verkar det som. Fint skrivet!

    SvaraRadera