Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

fredag 16 april 2010

Aska

Klockan är tolv. Jag vänder huvudet upp mot solen, blundar och njuter av det sköna värmande solskenet. Hör röster. Öppnar ögonen, betraktar ett äldre par som kommer gående mot mitt håll. Kvinnan stödjer sig på en rullator, har knallröda capribyxor och en klarblå urringad topp. Håret har en sotsvart färgad ton. En purpurröd gedigen handväska ligger i rullatorns korg. Mannen har ljusbeige tunna sommarbyxor. Den kortärmade skjortan och armarna med ljusa hårstrån har samma nyans som byxorna. En krans av grått hår, som vore det munkklippt, omgärdar hjässan. Han har en väldig hårt packad svart ryggsäck hängd över högra axeln samtidigt som han med vänster hand drar en resväska på hjul efter sig.

Kvinnan går några steg före mannen. Med korta snabba kliv tar hon sig fram en smula ryckigt, händerna vilar lätt på handtagen. Han har halkat efter och kommer kraftigt haltandes några meter bakom. Varför inte byta? Tänker jag för mig själv. Mannen har större behov av rullatorn, det är tydligt att hon inte har några som helst problem med att gå. Varför, undrar jag, har han inte lagt ryggsäcken i rullatorn, istället för att låta den tynga ner hans redan krumma rygg? Scenen som spelas upp framför mig är som ett tragikomiskt lustspel. Ett bubblande skratt letar sig upp genom min hals, går inte att låta bli. Jag försöker dölja det genom att sätta upp handen för munnen och låtsas att jag hostar. Kvinnan sveper hastigt förbi mig där jag sitter på parksoffan. Han stannar och sätter sig bredvid mig.

"Kom nu Evert! Vi har ju bråttom!"

"Jag ska röka först!"

Han tar sakta upp ett cigarettpaket ur byxfickan, drar omständligt upp en cigarett. Utstuderat långsamt sätter han fast den mellan tänderna, tänder och tar ett djupt halsbloss. Från där nere i magen och som en utdragen suck blåser han ut röken. I ett enda långt drag. Jag känner röklukten svepa över mig. Ingen säger något. Jag ser ut över älvens vatten. Det enda jag hör är blåsten och cigarettglödens fräsande. Vinden tar tag i askan, den virvlar iväg, hamnar i min famn. Jag försöker varsamt blåsa bort den.

8 kommentarer:

  1. Fint, men jag skulle korta ned första stycket en aning.

    SvaraRadera
  2. Du är så duktig. Älskar dina omfattande beskrivningar av människor och deras små egenheter.

    SvaraRadera
  3. Jag gillar den, men skulle peta ner andra stycket istället, gillar särskilt hårstråna med samma färg som brallorna.

    SvaraRadera
  4. Först lånar du ut dina ögon till mig och sedan, i det sista stycket, slår du till med att leverera poetisk eftertanke som ringar in hela texten. Jag vet inte vad den korrekta termen för detta är så jag kallar det härmed "Flerstämmigt skrivet". Jättebra :-)

    SvaraRadera
  5. Du har ett härligt språk som drar in läsaren i berättelsen.

    SvaraRadera
  6. Fin, ett utsnitt tid. Lite långt i första stycket, bildrikt.

    SvaraRadera
  7. Som en liten kortfilm med vacker, lite tragisk musik.

    SvaraRadera
  8. Mycket fint. Sista meningen underbar!

    SvaraRadera