Han kliver in i hissen

Han kliver in i den lilla hissen med andan i halsen. Ögonen svider, svettig, ser jagad ut. Öppnar översta skjortknappen, drar i slipsen. Låt det gå fort nu. Måste upp på kontoret. Nu! Ser inte den äldre kvinnan i brun fotsid sommarkappa, brun handväska hängd över axeln. Martin lägger inte heller märke till den medelålders mannen i svart trenchcoat med en svart läderportfölj i vänstra handen. Vänder ryggen mot dem. Nej, ingen har tryckt på våning åtta. Trycker på siffran, ringen runt åttan börjar lysa i rött.

Hissen rycker till, knakar, börjar sakta röra sig uppåt. Ett frasande, rasslande ljud när hissväggarna smiter tätt förbi hisstrummans väggar. Våning ett... två... tre. Vilket tröskverk! Hur länge ska den hålla? Det rycker till. Igen. Hissen har stannat. Tystnaden är total. Nej! Inte nu! Mellan två våningar. Martin vänder sig om, ser för första gången sina medresenärer. Ögonen uppspärrade.

"Jaha, vad gör vi nu då!?"

"Någon av oss får ringa efter hjälp", säger mannen i svart och pekar med högra handen på en väggtelefon.

Ovanför telefonen har någon satt en mässingsskylt: Används endast vid akuta nödlägen. Som om det fanns några icke akuta nödlägen, tänker Martin. Han tar ett hårt grepp i telefonluren, sätter den till örat, en signal hörs, han avvaktar. Trampar med fötterna på stället.

"Tryggheten. Vad gäller problemet?"

"Hissen har stannat. Mellan två våningar. Jag sitter fast i hissen."

"Vilken hiss gäller det?"

"Skanskas skyskrapa, västra ingången."

"Vilken av de fem hissarna?"

"Vänta lite. Vilken hiss är vi i?"

Martin vänder sig mot dem andra två, stirrar. Han har inte en aning. Kvinnan och mannen funderar.

"Tredje hissen från ytterdörren sett", säger kvinnan.

"Tredje hissen från ytterdörren sett", ekar Martin.

"Ja, nu ser jag hissen här i min monitor. Men enligt den ska det inte vara något problem. Den indikerar inga fel."

"Men jag skiter väl i vad din monitor säger. Jag sitter ju här!"

"Är du säker?"