Livet

Livet är riskfyllt

Du föds in i ovisshet

Vågar du leva?

Du väljer själv tänkesätt

Tillvarons alla vägar

Mannen

Mannen i mitt liv. Finns det en sådan man? En enda? Den här mannen kom gående på andra sidan gatan. Trots att det var både bilar och cyklister som emellanåt skymde sikten, såg jag honom utan problem. Hans gångstil fick mig att tänka på en fotbollsspelare. Ena benet var mer hjulbent än det andra. Eftersom han mer släntrade än gick med bestämda steg, fick jag en känsla av att han inte hade bråttom. Möjligtvis var han tidig till ett möte och inte ville komma före utsatt tid. Jag vet inte vad som flög i mig, jag vände på klacken och började skugga honom. Han höll ryggen rak och huvudet en aning höjt. Som om han ville se över allas huvuden. Eftersom han inte visade någon tendens att kolla bakom sig, kunde jag i lugn och ro betrakta honom. Framme vid Kungsparken svängde han in på promenadstråket. Jag efter.  Kanhända blev jag efterhand våghalsig och kom för nära. Plötsligt hejdade han sig, ställde sig rakt upp och ner och vred på kroppen. Jag snubblade till för att undvika att krocka med honom. Han höjde ögonbrynen.

"Ville du något?"

"Förlåt. Inte meningen", sa jag och hörde hur jag stakade mig på orden.

"Du har följt efter mig en bra stund", sa han, satte händerna i midjan och tyngden på ena benet.

"Jag vet", sa jag och kinderna hettade.

"Klart du vet. Men varför?" sa han och tittade stint på mig ett par sekunder. Så såg jag hur hans ansiktsuttryck ändrades. Vecken i pannan slätades ut.

"Vi sätter oss här och pratar", fortsatte han och pekade på en parksoffa.

Alldeles intill varandra. Axel mot axel. Ett lugn kom över mig och jag kunde berätta, utan att känna mig enfaldig. Han såg på mig, höjde ena handen och smekte mig över kinden.

Ödet

I början är allt närmast

förankrat som fågeldrill

Nu

ser du ut som en gast

Mina axlar rister till

vid tanken på att vara fast

Min kropp klistrad intill

din kraftfulla kontrast

befinner sig nära min pupill

Jag får stå mitt kast

Ödet i mitt liv bestäms därtill

Åren

Det tog många år innan hon förstod att huvudrollen i hennes liv hade hon själv. Alltid ställde hon sig bakom andra och kikade med uppspärrade ögon på dem som pratade och diskuterade. Till synes utan slut, utan uppehåll. Själv hade hon inte en enda tanke i huvudet. Det var helt blankt. Hon hade ångest på nätterna. Då låg hon ofta vaken och grubblade på livet. Funderade på varför hon var så obegåvad. Dum och talanglös. Fast hon var duktig i gymnastik, förstås. Lite bättre till mods blev hon när hon drog sig till minnes alla gånger hon först av alla blivit uttagen i laget. Hon kom ihåg känslan av att  vara oövervinnerlig. Säkerheten med vilken hon tog ansvar. Jublet när hon och laget lyckades. De vann!

Ett faktum

Situationen

att hon var född till kvinna

Straffet var livstid

Tjuven

Kraschen väckte henne. Fast hon var inte vaken. En från topp till tå svartklädd tjuv hade kastat sig ner genom skorstenen och det genomträngande dånet när han landade ekade i hennes huvud. Trots ångesten tvingade hon sig att ligga kvar i sängen. Hon stirrade rakt ut i sovrummet. Hennes förvirrade hjärna klarnade lite i taget. Skeendet blev klarare fast ändå obegripligt. Hade någon tagit sig in i hennes hem? Till slut reste hon sig upp och smög fram till badrumsdörren. Hur hon visste att det var där tjuven hamnat, hade hon ingen aning om, men säker var hon. Hon stirrade på dörren som stod på glänt. Med ena foten drog hon sakta upp dörren, bit för bit. Ingen rörelse, inget ljud. Hon ansträngde sig för att andas normalt och med stängd mun. Bröstet höjdes och sänktes. Magen var orolig. Nu kunde hon inte vänta längre. Hon tog steget in i badrummet. Ingenting. Hon snurrade runt på stället. Tomt. Hon vände sig om och gick ut. I det ögonblicket såg hon. Den stora tunga inglasade affischen, som suttit på väggen senast hon la märke till den, låg på golvet tillsammans med en hög med vassa glasbitar i olika storlekar. Hon tittade ner på sina nakna fötter.

Livet

"Vad handlar livet om?" frågade han.

Hennes hjärta kramades åt. Det var en fråga hon aldrig ställt sig själv och visste inte om hon kunde svara. Vad han förväntade sig att hon skulle säga.

"Det beror på hur man väljer att leva", hörde hon sig själv påstå.

Han tittade på henne och höjde ögonbrynen.

"Säger du det? Att det är ens eget val. Anser du att alla redan som unga måste välja väg?" sa han.

"Vi lever i en demokrati. Alla måste ta ansvar", sa hon och kände fukten under armarna.

Svetten var äcklig. Kladdig. Helst hade hon velat sätta näsan i armhålan och kolla. Hon led verkligen av sin egen svettstank. Den gjorde henne osäker.

"Ansvar till döds", sa han med en allvarlig min. Hon kunde inte se minsta tecken på att han var ironisk.

"Förlåt, hur menar du?" sa hon och kinderna hettade.

"Jag antar att du menar att vi inte kan skylla på någon annan om vi exempelvis blir dödssjuka. Vi har bara oss själva att anklaga. Är det så?" sa han och lutade sig fram mot henne. Han satte ena armbågen på bordsskivan, lät hakan vila i handflatan och nu log han.

"Det kanske är att gå för långt", sa hon.

"Intressant att diskutera med dig. Du verkar ha tänkt till."