Vi kanske ska flytta, min man och jag. Låångt bort. Till andra sidan jordklotet. Förutsatt att min man får jobbet. Jag törs knappt tänka på det. Kan ändå inte låta bli att fantisera. Ser det framför mig. Jag ser bilden lika kristallklart som fullmånen som lyser en kall vinternatt. Så romantiskt.
Jag sitter på en altan under ett stort solparasoll i vit bomull. Om jag lyfter huvudet ser jag vit sand och bortom sanden turkosblått hav. Vänder jag på huvudet ser jag bungalowen vi bor i, med de dubbla altandörrarna helt öppna mot världen. Vita tunna nästan transparenta voilegardiner vajar.
Jag är i färd med att skriva en bok. Min första bok. Varje dag har jag föresatt mig att skriva ett visst antal rader. Och det går framåt. Inspiration och vilja finns i överflöd. En lätt lunch med solvarma tomater på en bädd av grön sallad, finhackad rödlök och fårost, stänk av olivolja och balsamvinäger över och en bit grovt bröd, sen tar jag en promenad. Om temperaturen tillåter.
Det är precis så jag ser det i drömmen. I mitten av januari får vi veta.
Min novell
Novell utgiven på HOI förlag
torsdag 31 december 2009
tisdag 29 december 2009
Ord för dagen (vem bestämmer?).
Istället för bordsbön (eller kanske en alternativ typ av bordsbön):
Må denna enkla måltid påminna oss om
att allt vi ser är en stjärnas, vår sols, skapelse
Må själarna på ängen påminna oss om
att jorden tillhör oss alla, oavsett vilka vi är, här och nu
Må herdarna i hagen påminna oss om
att ingen bestämmer över oss, ingen äger någon annan
Må de goda människorna påminna oss om
kärlekens budskap, om vår korta tid på jorden
Må denna enkla måltid påminna oss om
att allt vi ser är en stjärnas, vår sols, skapelse
Må själarna på ängen påminna oss om
att jorden tillhör oss alla, oavsett vilka vi är, här och nu
Må herdarna i hagen påminna oss om
att ingen bestämmer över oss, ingen äger någon annan
Må de goda människorna påminna oss om
kärlekens budskap, om vår korta tid på jorden
måndag 28 december 2009
Hennes väska (om att behöva).
Nu är det dags; hon reser sig och går fram till spårvagnens utgångsdörrar. Hoppar av på hållplats Centralen, hamnar rakt ner i snömodden. Jäklar! Nu blev jag blöt om fötterna! Kan de inte se till att få bort snön?! Lisa stampar bort snön från skinnstövlarna, börjar gå över Drottningtorget i riktning Järnvägsstationens stora gråbruna byggnad.
Lisa är nästan framme när hjärtat plötsligt tar ett extra hårt slag; gör ont i hela kroppen: Väskan! Jag glömde väskan på spårvagnen! Förbaskat också! Vänder sig hastigt om. Den står kvar! Spårvagnen står fortfarande kvar där borta! Hon börjar springa. Skulle inte förvåna mig ett dugg om den drar iväg precis när jag kommit fram! Vore precis likt spårvagnschaufförer, tänker hon fördomsfullt.
Så blir det. Fördomen besannas. Väl framme, armen precis höjd för att dunka till på spårvagnen; då drar den iväg. OK, får springa till nästa hållplats, Brunnsparken, är inte så långt härifrån, kanske hinner jag. Kutar iväg.
Hinner ikapp, hoppar upp på spårvagnen. Hittar sin plats. Ingen väska! Lisa vänder sig mot chauffören:
"Jag glömde min väska! Har du inte sett min väska?", hojtar hon på utandning.
Hon andas tungt, svettas. Knäpper upp kappan, viftar med den för att få frisk luft in över kroppen.
"Neej, jag har inte sett någon väska."
"Men, jag behöver min väska!"
"Ja, jag kan inte hjälpa dig, du får anmäla den saknad till Spårvägen... och polisanmäla kanske."
Hon ser ut genom fönstret. Får syn på en kvinna, hon går över bron som leder mot Östra Nordstan. En väska hänger på axeln. Lisa känner igen väskan. Känner igen det mörkgrå ormpräglade skinnet, de särpräglade nitarna och de stora spännena. Lisa har aldrig sett någon annan ha en liknande väska.
"Där är den ju! Det är min väska!"
Hoppar av vagnen, jagar iväg med kappan fladdrande kring kroppen. Ser ryggen på kvinnan lite längre fram.
"Hallå! Hallå! Du där!"
Når fram, lägger handen på kvinnans axel, som stannar upp, vänder sig sakta om.
"Det där är min väska! Du har stulit min väska!"
Kvinnan betraktar henne lugnt. Lisa ser hur hon sakta kör handen ner i väskan, plockar upp ett föremål. Vad är det? En elpistol? Hinner märka att kvinnan pressar föremålet mot Lisas kropp. Känner att hon trycker av. Det pulserar i kroppen, sticker som knivar. Sen faller Lisa, dråsar rakt i marken. Kan inte röra sig.
Lisa är nästan framme när hjärtat plötsligt tar ett extra hårt slag; gör ont i hela kroppen: Väskan! Jag glömde väskan på spårvagnen! Förbaskat också! Vänder sig hastigt om. Den står kvar! Spårvagnen står fortfarande kvar där borta! Hon börjar springa. Skulle inte förvåna mig ett dugg om den drar iväg precis när jag kommit fram! Vore precis likt spårvagnschaufförer, tänker hon fördomsfullt.
Så blir det. Fördomen besannas. Väl framme, armen precis höjd för att dunka till på spårvagnen; då drar den iväg. OK, får springa till nästa hållplats, Brunnsparken, är inte så långt härifrån, kanske hinner jag. Kutar iväg.
Hinner ikapp, hoppar upp på spårvagnen. Hittar sin plats. Ingen väska! Lisa vänder sig mot chauffören:
"Jag glömde min väska! Har du inte sett min väska?", hojtar hon på utandning.
Hon andas tungt, svettas. Knäpper upp kappan, viftar med den för att få frisk luft in över kroppen.
"Neej, jag har inte sett någon väska."
"Men, jag behöver min väska!"
"Ja, jag kan inte hjälpa dig, du får anmäla den saknad till Spårvägen... och polisanmäla kanske."
Hon ser ut genom fönstret. Får syn på en kvinna, hon går över bron som leder mot Östra Nordstan. En väska hänger på axeln. Lisa känner igen väskan. Känner igen det mörkgrå ormpräglade skinnet, de särpräglade nitarna och de stora spännena. Lisa har aldrig sett någon annan ha en liknande väska.
"Där är den ju! Det är min väska!"
Hoppar av vagnen, jagar iväg med kappan fladdrande kring kroppen. Ser ryggen på kvinnan lite längre fram.
"Hallå! Hallå! Du där!"
Når fram, lägger handen på kvinnans axel, som stannar upp, vänder sig sakta om.
"Det där är min väska! Du har stulit min väska!"
Kvinnan betraktar henne lugnt. Lisa ser hur hon sakta kör handen ner i väskan, plockar upp ett föremål. Vad är det? En elpistol? Hinner märka att kvinnan pressar föremålet mot Lisas kropp. Känner att hon trycker av. Det pulserar i kroppen, sticker som knivar. Sen faller Lisa, dråsar rakt i marken. Kan inte röra sig.
tisdag 22 december 2009
Funderingar kring att avvika från statistiken
Att avvika från statistiken.
Hur beter man sig eller är man då? Är det det samma som att jag är ovanlig, avviker från det en del kallar normen? Att inte vara som folk är mest. Att inte ingå i den högsta stapeln i diagrammet utan i en av de små kortväxta högarna av människor på bägge sidor om den resliga stapeln.
Men... även om jag är ovanligt heterogen, ingår jag väl i totalen? Är med i klumpen av alla undersökta variabler. Med i statistiken.
Att avvika från statistiken? Betyder det att man inte är med i någon stapel alls?
Hur beter man sig eller är man då? Är det det samma som att jag är ovanlig, avviker från det en del kallar normen? Att inte vara som folk är mest. Att inte ingå i den högsta stapeln i diagrammet utan i en av de små kortväxta högarna av människor på bägge sidor om den resliga stapeln.
Men... även om jag är ovanligt heterogen, ingår jag väl i totalen? Är med i klumpen av alla undersökta variabler. Med i statistiken.
Att avvika från statistiken? Betyder det att man inte är med i någon stapel alls?
söndag 20 december 2009
Om att spela flera roller
Hennes roll är klar. För alltid klar. Hur hon än försöker ändra sig, byta man, utvecklas, skifta livsstil eller kanske frisyr. Men nu måste de väl märka förändringen?
Hennes roll i gruppen har frusit fast. För alltid är hon den som är längst ner i hackordningen. Den som alla, utan minsta tvekan, kan bryta av i en konversation, himla med ögonen åt eller betrakta med ett litet överseende leende på läpparna.
Att få spela en annan roll i gruppen är otänkbart. Hon måste inse det. Henne roll är klar.
Hennes roll i gruppen har frusit fast. För alltid är hon den som är längst ner i hackordningen. Den som alla, utan minsta tvekan, kan bryta av i en konversation, himla med ögonen åt eller betrakta med ett litet överseende leende på läpparna.
Att få spela en annan roll i gruppen är otänkbart. Hon måste inse det. Henne roll är klar.
lördag 19 december 2009
Mitt litteraturpris
Jag fyller år idag. Väcktes klockan åtta av "Ja må du leva... ja må du leva...". Min man sjunger för full hals och serverar mig kaffe och pepparkaka i sängen. Jag fick en fin present. En bok. Det blir mitt litteraturpris.
"Litteraturens historia i Sverige."
En vacker, diger bok, mer än 600 sidor lång, om svenska författare från forntid till nutid. Snacka om användbar handbok, när jag vill utvecklas och kanske förkovra mig.
"Litteraturens historia i Sverige."
En vacker, diger bok, mer än 600 sidor lång, om svenska författare från forntid till nutid. Snacka om användbar handbok, när jag vill utvecklas och kanske förkovra mig.
fredag 18 december 2009
Om julstress
Hennes mamma dog 2004. Med modern dog även släktens jultraditioner. Det gjordes försök att hålla ihop vanor och sedvänjor, men de försvann obönhörligt. Inte alla på en gång. Nej, pö om pö tynade de bort, som stranden i Löderup i Skåne, där havet varje år fångar och tar med sig några centimeter land.
De första åren är hon ledsen, men vid närmare eftertanke inser hon att det är sin barndom hon sörjer. Känns som att den försvann bort tillsammans med mammans bortgång. Tidigare stressades det alltid veckorna före jul. Det var så mycket som skulle ordnas, inhandlas, kokas, bakas och läggas in. Nu bestämmer hon själv hur mycket eller hur lite hon vill göra.
Jaa... det är ju ljuvligt skönt, funderar hon. Ingen stress och hets längre. Bara EN julklapp att köpa, en väl utvald till min käresta. Minimera julmatslagandet till några få älsklingsrätter. Enbart de två... tillsammans. Ta en stärkande promenad, ligga i soffan och läsa med ett glas fylligt rött vin att läppja på.
De första åren är hon ledsen, men vid närmare eftertanke inser hon att det är sin barndom hon sörjer. Känns som att den försvann bort tillsammans med mammans bortgång. Tidigare stressades det alltid veckorna före jul. Det var så mycket som skulle ordnas, inhandlas, kokas, bakas och läggas in. Nu bestämmer hon själv hur mycket eller hur lite hon vill göra.
Jaa... det är ju ljuvligt skönt, funderar hon. Ingen stress och hets längre. Bara EN julklapp att köpa, en väl utvald till min käresta. Minimera julmatslagandet till några få älsklingsrätter. Enbart de två... tillsammans. Ta en stärkande promenad, ligga i soffan och läsa med ett glas fylligt rött vin att läppja på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)