Underligt

I informationen om passet stod det "Ett fysiskt utmanande och krävande pass. Passet vänder sig till dig som har yogavana. Kan variera från 75 till 90 minuter".  Jag började ångra att jag lovat Katrin att komma. Såg framför mig hur jag stel och fyrkantig förgäves försökte böja mina lemmar åt håll som kroppen inte ville. Samtidigt försökte bibehålla balansen och andas djupt, långsamt dra in andan och sen, lika sävligt, andas ut. Jag tror inte att min kropp är lämplig för att sådana ställningar som krävs. Ibland funkar det att tvinga kroppen, men att stanna kvar i samma position under en stund ... känns bara underligt och outhärdligt.  Benen skakar och armarna värker. Alla är vi olika och jag är inte funtad för avancerad yoga.

Jag var orolig när jag klev in och ställde mig på mattan. Överallt i lokalen låg individer på rygg, inlindade i filtar. Jag gjorde likadant. Instruktören kom in, pratade lågmält i sin mikrofon. Vi satte oss upp med benen i skräddarställning. Kvinnan fortsatte att med len stämma leda oss in i yogans värld. Pedagogiskt beskrev hon steg för steg och jag fann att det inte var så himla svårt. Jag kunde ju!

"Inget roligt pass", sa Katrin efteråt. "Ingen utmaning alls."

Kulturkollos veckoutmaning om en pionjär

Veckans utmaning lyder kort och gott: Berätta för oss om din favoritpionjär. Stor eller liten, känd eller okänd, huvudsaken är att hen har brutit ny mark.

Mina pionjärer (måste ha med båda) heter Kathrine Switzer och Bobbi Gibb. Gibb anmälde sig till Marathon i Boston 1966. Hon kände inte till att kvinnor var uteslutna från att få delta i Maraton. Anledningen som arrangörerna gav Gibb när hon fick ett nekande svar, var att kvinnors fysik inte skulle klara en sådan lång sträcka. Hon startade ändå, hon visste ju att hon hade styrkan och sprang hela sträckan.  Året efter fick hon sällskap av Kathrine Switzer. Hon blev filmad när en funktionär som fick syn på henne försökte knuffa henne av banan.  Han misslyckades och Switzer kom i mål, men diskades. Hon fick ingen officiell tid och fick inte vara med på den gemensamma middagen på kvällen. 
Några år senare tilläts kvinnor starta i Boston Maraton, men det var först 1984 som kvinnor tilläts ställa upp i ett maraton på OS. 

Jag blir lika arg varje gång jag blir påmind om det här. I svarta stunder får jag för mig att anledningen till förbudet inte var bristande fysik utan att herrarna ville ha det roliga för sig själva. Enligt forskning jag har läst, är kvinnor bättre (förhållandevis) på längre sträckor. Kvinnor har en segare fysik, medan män i gemen är mer explosiva.

https://www.youtube.com/watch?v=fOGXvBAmTsY

Sanningen

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i slutet av boken. Skriv en text baserad på meningen.

Meningen: Kanske lögnen kunde göras till sanning! Från Det växte ett träd i Brooklyn Del 1 av Betty Smith, sidan 280.

Vad är en sanning?

Din uppfattning, är den sannare än min?

Kim-Jong Un, är han mer trovärdig än Donald Trump?

När jag var barn sa vuxna till mig att jag hittade på saker.

Att det jag påstod var nonsens och till för att komma undan mitt ansvar.

Om vi vänder på åsikter. Ser på våra idéer från ett annat håll.

En annans synvinkel.

Du får min och jag får din.

Kanske det som sägs vara en lögn då blir en sanning.

För mig och för dig.

Nu

Jag är på väg till skräprummet. Med ett par kassar i varje hand går jag nerför trapporna. Två sopkassar är fyllda med flaskor, vilket gör att promenaden ner ackompanjeras av ett högt klirrande. Jag hoppas att ingen av grannarna sover. Jag vänder ryggen mot porten och skjuter upp den med kroppen. Tar ett kliv ut och håller omedelbart på att tappa balansen. Gårdens asfalt är pudrad med nyfallen snö. Jag håller mig på fötterna och börjar långsamt men ändå med kraft ta ut stegen på väg mot soprummet. Det är då jag får syn på dem. En man och en kvinna som sakta närmar sig varandra. Mannen haltar svårt, släpar vänstra benet efter sig. Kvinnan går med jättekorta, trippande, osäkra steg. Med ens blir jag full i skratt. Scenen ser regisserad ut. Som om de står på en scen och nyss har blivit tillsagda att möta varandra på ett lustigt och underhållande sätt. Jag stannar och tittar. Ska de le åt varandra? Säga något ord till varandra, som t.ex.

"Vi borde slå följe. Vi har något gemensamt, du och jag."

Jag tittar. Nu är de jämsides. Men inget händer. Utan att ens slänga en blick på varandra fortsätter de sina osäkra vandringar. 

Alla var kära

Utan att egentligen begripa varför hade Linda aldrig tyckt om katter utan mest sett dem som obehagliga djur. Bara tanken på hur det kändes att bli granskad av kattens gröna blick samtidigt som den slickade och putsade på sig själv gav henne starka rysningar. Och det var exakt så det kändes den kvällen ... sen.

Trött ända in i själen hade hon kommit hem. Som vanligt hade hon blivit kvar på jobbet alldeles för länge och nu var hon så hungrig att hon inte orkade invänta lagad mat. Istället drog hon upp kylskåpsdörren och med irrande blick letade hon efter en bit att sätta i sig på momangen. Så klart hade hon glömt. Katten. Angelo som hennes väninna Astrid döpt honom till. Bara för att han var en sådan mysig ängel som hon sa med ett spelande leende på läpparna. Linda fick erkänna. Från början var alla kära i Angelo. Till och med hon själv kunde känna ett slags kärlek till den lilla urgulliga katten och dess hypnotiserande smaragdgröna blick. Det gick inte att låta bli. Fast det var ett slags hatkärlek. Hon avskydde ju katter. Eller hur?

Så hade hon av lojala skäl gått med på att vakta katten när Astrid var tvungen att ta hand om sin sjuka mamma.

"Det gäller bara en vecka", sa Astrid. "Jättefint av dig att ställa upp."

Klorna, vassa som nyvässade knivseggar, drabbade hennes nacke med en intensitet hon aldrig tidigare känt. Hon vrålade högt. Utan att tänka slog hon hårt med soppburken, som hon precis lagt handen om, över axeln.  Hon kunde förnimma hur burken dunkade i den mjuka kattkroppen, som sen egendomligt långsamt hasade ner över Lindas rygg och med en liten duns landade på köksgolvet. Linda vände sig om och tittade ner, fortfarande med soppburken i näven. Angelo låg helt stilla. Hon ställde sig på knä och petade på katten. Den var orörlig. 

Letade

Jag letade en stund i väskan. Ingenstans fanns det. Jag krafsade till slut så hårt med fingrarna att en nagel bröts av. Det gjorde ont.

“Helvete!" ropade jag rakt ut.

Jag angreps av akut hysteri och fuktiga dunster av ångest ilade genom kroppen. Innan jag hunnit fundera över saken hade jag redan vänt på väskan och häftigt skakat den flera gånger. Slamrande  och skramlande ramlade alla mina tillhörigheter ut.

"Hallå där!" hörde jag någon yttra med auktoritet i den grova rösten.

Hastigt såg jag upp från högen av prylar och mötte hans blick.

Inledde

Jag antog en skrivutmaning om att skriva en berättelse på 6 - 12 ord (som Ernest Hemingway gjorde med bara 6 ord). Jag använde tolv.

Jag inledde en affär

förälskade

trodde jag

han försvann

med min själ