Hon mådde illa. Förstod inte varför hon utsatte sig för prövningen.
Hon hade gjort vad som helst för att få slänga sig i sängen, lägga sig på sidan
och somna. Istället gick hon in i badrummet. De varma vattenstrålarna lindrade.
Hon ville inte sluta, trots att hettan i ångorna fick det att dunka i huvudet.
När hon till sist öppnade duschkabinen och lät fötterna landa på badrummets golvplattor
drabbades hon av en stark iskyla i bröstet. Hon frös.
Dubbla tröjor och långkalsonger, som hon fick slänga av sig vid
frukostbordet nästan direkt, eftersom hon fick kraftiga svettvallningar.
Bilturen dit. Hon satt och hoppades att hon aldrig skulle komma fram. Till
och med en krock skulle vara välkommen. En liten bara. Det räckte. Idag var det
minsann inga köer. Fanns inte en chans att komma i det läget att hon skulle bli
tvungen att ringa och med bedrövad stämma meddela att hon fastnat i trafiken
och blivit förhindrad att dyka upp.
Så stod hon där på scenen. Hon tittade ut över församlingen. Säkert
minst hundra personer. Alla betraktade henne. En blandning av förväntan ändå
och ont i bröstet. Hur skulle de ta emot hennes ord? Hon ställde sig bredbent,
rätade på ryggen och öppnade munnen.
Hoppas verkligen att orden togs emot med värme och uppskattning! En jobbig känsla inför ett framträdande i alla fall.
SvaraRaderaKram och trevlig torsdag!
Vilken bra beskrivning av scen nervositet. Hoppas hon fick varma applåder. Väldigt bra skrivet :)
SvaraRaderaIgenkänning. Bra skrivet.
SvaraRaderaScenångest, dags att byta bana
SvaraRaderaBlev nyfiken på vad det skulle mynna ut i ... aha scenskräck. Jo, den kan jag sätta mig in i :-)
SvaraRaderaMycket bra skrivet och beskriven ångest!
SvaraRaderaTack för era kommentarer! Tror många har liknande erfarenheter. En skräckblandad förtjusning som klyschan lyder.
SvaraRaderaBra fångat!
SvaraRaderaSnyggt! Känner igen mig. Finns lite olika tillfällen då jag önskat att ödet skulle kliva in och befria mig precis just så som du skriver...
SvaraRaderaTack Jessan och Jag Irrbloss!
SvaraRadera