Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

torsdag 8 februari 2018

Utmaningen


Hon mådde illa. Förstod inte varför hon utsatte sig för prövningen. Hon hade gjort vad som helst för att få slänga sig i sängen, lägga sig på sidan och somna. Istället gick hon in i badrummet. De varma vattenstrålarna lindrade. Hon ville inte sluta, trots att hettan i ångorna fick det att dunka i huvudet. När hon till sist öppnade duschkabinen och lät fötterna landa på badrummets golvplattor drabbades hon av en stark iskyla i bröstet. Hon frös.

Dubbla tröjor och långkalsonger, som hon fick slänga av sig vid frukostbordet nästan direkt, eftersom hon fick kraftiga svettvallningar.

Bilturen dit. Hon satt och hoppades att hon aldrig skulle komma fram. Till och med en krock skulle vara välkommen. En liten bara. Det räckte. Idag var det minsann inga köer. Fanns inte en chans att komma i det läget att hon skulle bli tvungen att ringa och med bedrövad stämma meddela att hon fastnat i trafiken och blivit förhindrad att dyka upp.

Så stod hon där på scenen. Hon tittade ut över församlingen. Säkert minst hundra personer. Alla betraktade henne. En blandning av förväntan ändå och ont i bröstet. Hur skulle de ta emot hennes ord? Hon ställde sig bredbent, rätade på ryggen och öppnade munnen.


10 kommentarer:

  1. Hoppas verkligen att orden togs emot med värme och uppskattning! En jobbig känsla inför ett framträdande i alla fall.

    Kram och trevlig torsdag!

    SvaraRadera
  2. Vilken bra beskrivning av scen nervositet. Hoppas hon fick varma applåder. Väldigt bra skrivet :)

    SvaraRadera
  3. Scenångest, dags att byta bana

    SvaraRadera
  4. Blev nyfiken på vad det skulle mynna ut i ... aha scenskräck. Jo, den kan jag sätta mig in i :-)

    SvaraRadera
  5. Mycket bra skrivet och beskriven ångest!

    SvaraRadera
  6. Tack för era kommentarer! Tror många har liknande erfarenheter. En skräckblandad förtjusning som klyschan lyder.

    SvaraRadera
  7. Snyggt! Känner igen mig. Finns lite olika tillfällen då jag önskat att ödet skulle kliva in och befria mig precis just så som du skriver...

    SvaraRadera