Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 25 januari 2017

Märkligt


Uppsala i september 1970:
Jag promenerade runt i centrum några varv. Tittade i skyltfönstren. Jag bligade på alla jättesmala skyltdockor med enormt långa ben, iklädda kortkorta kjolar och tunna linnen som avslöjade små toppar till bröst. Så fick jag syn på att jag hade hamnat  utanför en servering. Jag var hungrig. Något billigt hade jag råd med. Om jag hade pengar. I ena ytterfickan på jackan hittade jag två skrynkliga femkronorssedlar. Jag tittade, så diskret jag kunde, in genom de stora panoramafönstren som sträckte sig från golv till tak. De få kunderna därinne var alla män som satt ensamma med en kopp kaffe och stirrade ner i sina dagstidningar. Tidningarna var uppslagna och dolde större delen av borden. Jag kunde ändå se att bordsskivan var täckt med en perstorpsskiva i ett tunt grått rutmönster. Jag tittade upp mot skylten. Läste. Ringbaren. Den kedjan kände jag till. Samma fanns i min hemstad. Jag klev in. Det kändes märkligt när fem ansikten vändes mot mig. Fem män. Under några sekunder studerade de mig ingående. Sen, exakt samtidigt, vändes deras huvuden neråt igen. Så ointressant. Tänkte jag att de tänkte. När jag kommit längre in i lokalen insåg jag att jag hade sett fel. En yngre tjej satt vid ett bord allra längst in i lokalen, med ryggen mot väggen. Hennes huvud var böjt över en anteckningsbok som hon med intensiva rörelser skrev i. Det var som om hon använde hela kroppen när hon präntade dit bokstäverna. Två minuter senare hade jag fått svart kaffe i en liten porslinskopp och en ostsmörgås placerad på en brunspräcklig bricka. Där stod jag nu tveksam om, trots alla lediga bord, var jag skulle sätta mig.
"Vill du sitta här?"
Det var hon. Jag kryssade mellan borden, fram till henne med brickan i brösthöjd.
"Sätt dig här. Om du vill."
"Visst. Tack. Stör jag inte då?"
Hon log.
"Jag behöver en paus känner jag", sa hon och la ifrån sig pennan.
Hon masserade fingrarna.
"Kramp."

9 kommentarer:

  1. Så spännande händelse, nästan lite overkligt med huvudena som tittar upp samtidigt. Nu undrar man vad som händer härnäst?

    SvaraRadera
  2. Så spännande! Skulle så gärna vilja veta mer om vad som sägs vid det där bordet!

    SvaraRadera
  3. Jag håller på med fortsättningen :-)!

    SvaraRadera
  4. Lite oväntat att bjuda in så när det fanns lediga bord. Spännande!

    SvaraRadera
  5. Ja visst var det znogge! Och tack Birgitta!

    SvaraRadera
  6. Nu läste jag att du håller på med fortsättningen...bra!

    SvaraRadera