Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 12 januari 2017

Berit


Berit kunde inte ge sig. Inte erkänna ens när hon visste själv att hon hade fel. Som den gången när hon diskuterade med en kille som härstammade från Colombia. Ett gäng vänner på krogen och hon. De åt pizza och drack rödvin. Mannen hade satt sig ner hos dem fast de inte kände honom. Efteråt kunde hon inte erinra sig om han blev inbjuden i gruppen eller om han bara satte sig ner vid deras bord ändå. Bara så där. Berit var salongsberusad. Det kanske mildrade dumheten en smula. I samma stund som hon hasplade ur sig orden tänkte hon att det var urbota dumt. Helt galet. Men inte en chans att hon tog tillbaka. Livet för Berit funkade inte så. I en bestämd ton sa hon att Colombia  blev självständigt på 1900-talet. Till en person som var colombian och som envist, utan att ge vika, vidhöll att det skett redan på 1800-talet. Långt om länge tystnade han, drog ut stolen han satt på en bit från bordet, reste sig och gick utan ett ord till avsked.

7 kommentarer:

  1. Ja, så där kan det vara ibland! I verkligheten blir effekten inte lika underhållande som i prosa. Jättebra!

    SvaraRadera
  2. Ja varför är man så där halsstarrig ibland.

    SvaraRadera
  3. Satte nästan mina rostade solrosfrön i halsen ;)
    Så bra skrivet och roligt - ja milde tid vissa vet - tror dom!

    SvaraRadera
  4. I bland är det nog bra att kunna erkänna att man har fel även om det kan vara svårt att medge det...

    Trevlig fredag!

    SvaraRadera
  5. Haha, verkar vara en härlig tjej, kör hårt Berit!

    SvaraRadera
  6. Tack för era kommentarer!

    Ja Pia, visst är hon, härlig! Och Birgitta, visst är det gott med rostade solrosfrön!

    SvaraRadera