Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 27 oktober 2016

Året var 1977, i april


"Jag gör det inte."
Anna drog in läpparna och tänkte att grimasen säkert gjorde henne ful.
"Jag är din chef. Du måste göra som jag säger."
"Jag vägrar", sa hon och hatade att hennes röst bröts och darrade en aning.
Avslöjad. Det var det skälvningen åstadkom. Hon blev avslöjad. Som en muslimsk troende kvinna som bar slöja som någon, utan att hon märkte det förrän det var för sent, brutalt dragit av hennes huvud.
"Erik får göra det. Det är hans kund."
"Du fattar inte, Anna. Det är så mycket trevligare när en kvinna kommer in med kaffet. Det pryder stunden på ett behagligt sätt."
Han la huvudet på sned och log mot henne.
"Jag gör det inte", sa hon igen och kände hur tårar fyllde ögonen.
"Herre gud, klart du skulle börja gråta. Du som kvinna kan ju alltid komma undan ansvar genom att börja snyfta."
Anna kunde inte uppbåda kraft att svara. Det gjorde ont i bröstet. Tyst vände hon på klacken och gick ut.

"Hör nu, vart tror du att du är på väg?" hörde hon bakom sig.

8 kommentarer:

  1. Jag hoppas att hon stod på sig ordentligt...

    Ha en bra dag!

    SvaraRadera
  2. Läser en bok just nu där det tas bland annat upp om olika kvinnofällor på 60-talet. Det har du också lyckats få fram bra här även om det är 70-tal. Förresten så tror jag att dessa fällor finns kvar även idag / kram

    SvaraRadera
  3. Bra att hon gick ut! Vilken översittarchef! Den här texten engagerar mig. Snyggt!

    SvaraRadera
  4. Det där var en mansgris i kubik. Jag förstår Annas ilska och vanmakt.
    Samtidigt kan jag förstå att någon annan kvinna skulle kunna bli smickrad av att "pryda stunden på ett behagligt sätt" (väldigt bra formulering). Det är så lurigt och försåtligt.

    SvaraRadera
  5. Åh, klump i magen. "Ta till tårarna" om vi ändå fick gråta. Tack för en bra text.

    SvaraRadera
  6. Känns som det gått framåt en liten bit i alla fall, men kommer ihåg att det faktiskt var mera av sånt här för några årtionden sedan :) Bra skildrat!

    SvaraRadera
  7. Sakta går det framåt, men mansgrisarna finns där...

    SvaraRadera
  8. Ja säkert har det gått framåt. Känner det som att det nu är i våra förorter förtrycket är störst och värst. Suck...

    SvaraRadera