Problemet

Hans obefintliga sinne för humor. Länge kämpade jag för att få honom att skratta. Körde ordvitsar, men fattade efter ett tag att han inte förstod meningen. Han tittade på mig med ett uttryckslöst ansikte. Lade huvudet på sned. Jag memorerade roliga händelser ur verkliga livet. Sen körde jag stand up på kvällen. Det hände någon enstaka gång att han log. Jag lämnade ut mig själv. Berättade om tillfällen då jag gjort bort mig. Som den gången i badhuset, när jag halkade på det blöta golvet och med benen i vädret satte mig hårt på rumpan. Det gjorde ont. Alla runt mig skrattade den gången. En aning nervöst, men ändå. Eller den gången när jag höll föredrag och sade fel. Ut ur min mun kom ordet pippa istället för tippa. Nipperpippa. Nippertippa. Hela auditoriet slog sig för knäna och flabbade högt.

Så förstod jag äntligen att det var inte det som var problemet. Det var inte hans fel. Inte enbart. Vi var två om det. It takes two to tango.