Hon lade sig ner i det höga oklippta.
De borde ha tuktat ängen med lie för länge sen. Nu var det för sent. Strån och
utblommade ängsblommor var torra och hårda. Visset ogräs kliade i nacken och några stjälkar
stack rakt in i ryggen. Trots obehaget låg hon kvar. Rakt ovanför var himlen
bländande blå. Som hypnotiserad stirrade hon rakt in i evigheten. Ett prassel i
vegetationen alldeles nära. Sakta höjde hon huvudet. Ett rådjur hade vågat sig ända fram till hennes högra fot. Djurets snusade på hennes bara tår.
Fint. Stämningsfullt.
SvaraRaderawhaooo vad häftigt!
SvaraRaderaVilken upplevelse!
SvaraRaderaRådjur <3
SvaraRaderaTur att det inte var en grävling!
SvaraRadera