Kvinnan och mannen

Bild från http://www.flickr.com/photos/namaste04/11056210544/

Alltså, jag vet att hon kom ensam. Det vet jag. Kanske eftersom jag skriver skönlitterärt och är begåvad med en förmåga att lägga märke till detaljer. Eller ibland är det en åkomma, en tröttsam besatthet att hela tiden hålla på att scanna av omgivningen. Att ständigt leta efter något eller någon som passar in i det manus jag skriver på för närvarande, eller kanhända för ett kommande.

Jag såg henne komma gående längs bryggan, betraktade hennes vaggande släpiga gång. De tunga brösten som tydligt avtecknade sig under det svarta linnet. Den obligatoriska handväskan i blankt konstskinn i högra handen. Hennes ögon kunde jag inte se, eftersom hon bar solglasögon. Ändå kunde jag uppfatta att hon spanade. 

Så fick hon syn på honom. Det förstod jag på hennes sätt att studsa till, fast näst intill omärkligt. Mannen satt på den låga muren med en tunn uppslagen bok i ena knäet. Då fick hon fart. Med några få snabba kliv var hon framme vid honom. Hon ställde sig precis framför honom. Skuggade honom. Jag gjorde en grimas genom att dra in läpparna så att kinderna putade ut. Nu missade jag hans reaktion på hennes uppdykande. Under några sekunder såg jag enbart hennes breda baksida. Sen tog hon ett steg, vred på kroppen och satte sig intill honom. Hon lade väskan mellan dem och stirrade rakt ut i luften. Det tittade förresten bägge två åt samma håll och exakt i samma ögonblick lyfte de, han den högra, hon den vänstra, handen för att skydda ögonen. Stint stirrade de rakt på mig.