Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 19 februari 2015

Eka ihåligt


Sista delen:
 
Hon öppnade ytterdörren försiktigt och kikade ut i trapphuset. Tänk om han stod där och tryckte. Fast varför skulle han göra det? I långa språng tog hon sig nerför trapporna, ända ner till källaren. Den griniga granntanten i våningen under såg hon inte till. Med möda drog hon upp den tunga dörren. När den med en dov smäll slog igen bakom henne ekade det ihåligt mellan de skumma källarväggarna. Väskan stod där. En vinröd Samsonite. Hon tog tag i den. Den var dammig. Utan att tänka efter blåste hon på den. Dammet yrde runt henne, så mycket, att hon blev tvungen att nysa. Hon skakade på huvudet åt sig själv, gick ut ur förrådet och låste hänglåset. Hon såg sig omkring. Det var något skrämmande med källare. Tanken på att bli inlåst. Inte komma ut, utan i panik raspa sönder sina naglar mot väggarna, skrika till hon blev så hes att hon inte fick fram ett ljud. Eller att en ful gubbe dök upp från intet och tog tag i henne. Med ens var känslan den samma som när hon var liten flicka och hon och grannbarnen lekte. De drogs ofta till källaren, tog sig in där, fast de inte fick. Den var läbbigt spännande. Irriterad på sig själv att hon var så lättskrämd, gled hon snabbt ut genom källardörren. Hon stod utanför en liten stund, lutad mot dörren och lät hjärtat lugna ner sig och svetten kallna, innan hon gick upp till lägenheten. Väl inne tog hon fram mobilen och ringde.

”Vad bra att du var hemma. Du, har du hittat lägenhet? För annat fall kan du få hyra min. Ett tag.”

Hon rafsade omkring bland tröjor och underkläder i byrån. Öppnade garderobsdörren och hakade av kläder från galgar som hon sen slängde i en hög på sängen. En blandning av varma och svala fick det bli. När väskan var mer än full drog hon ner den på golvet. Med en hög duns landade den på golvet. Hon drog efter andan. Grannkäringen. Tänk om hon kom upp nu?

”Inte bara det att Hedström har fönstret öppet när det är kallt ute, utan nu har hon mage att hålla på och väsnas också. Hon står och hoppar på golvet. Jag bara väntar på att hon ska braka rakt igenom taket och landa på mitt nylackade parkettgolv.”, hörde hon tanten gnälla.

Hon stod tyst rakt upp och ner en stund. Lyssnade. Allt var tyst. Hon satte sig tungt på väskan och studsade ovanpå den några gånger. Sen gick den att stänga. Sova först. Sen raka vägen ut till Landvetter. Först när hon kommit ut genom passkontrollen och satt och väntade på flighten, då skulle hon ringa. Hon skulle säga:

”Du, nu sticker jag. Ha ett bra liv.”

6 kommentarer:

  1. Bra som vanligt, andas jävlar anamma!!!

    SvaraRadera
  2. Bra som vanligt, andas jävlar anamma!!!

    SvaraRadera
  3. Visst är det något skrämmande med källare. Lätt att följa med i texten. Bra avslutningsfras. Kram Bosse

    SvaraRadera