Röjarperiod

Elin var helt slut när hon såg första kilometerskylten. Redan så trött? En kaskad av ångest sköljde genom hennes svettiga kropp när hon med en chock insåg att det var 20 kilometer kvar. Två hela mil. Kvar. Hur kunde det komma sig att hon redan var totalt utpumpad? Efter ett helt års träningsperiod. En helt och hållet tvättäkta röjarperiod när hon inte gått ifrån löparschemat en enda gång. Jo, en gång, när hon blev tvungen att gå med arbetskamraterna ut på After Work, fast hon egentligen inte ville. Det gick inte att säga nej en gång till.

– Du följer ju aldrig med. På något över huvud taget. Nu får du ge dig. Du har gått och blivit en träningsnarkoman, sa de.

Var hon inte bättre? Det här dög inte. Fick ta nya tag. Måste funka. Elin lyfte fötterna och tog några stapplande steg. Något var lurigt. Det kändes segt, rangligt. Blicken föll neråt. Vad var det hon hade på fötterna? Inga vita löparskor i sikte. Ett par för stora mörkgrå noppriga ylletofflor. Instuckna nakna fötter, hon hade inga strumpor på sig. Hennes vrister lyste vitbleka. Fram på högra toffeln stack stortån ut genom ett hål i den grova ylleväven. Hon borde ha klippt tånaglarna. Såg inte bra ut. Inte undra på att det var omöjligt att springa. Med sådana skodon. På det här sättet skulle hon aldrig komma över mållinjen. I tid. Lika bra att ge upp. Nu. Med ett svajigt steg klev hon åt sidan, bort från löparbanan.
– Ger du upp redan?
En kvinna med en röd t-skjorta med texten ”Funktionär” tryckt med svarta bokstäver över bröstet, betraktade henne med en bister min.
– Ja, sa Elin, ser du inte vad jag har på fötterna?
– Vad menar du?
Elin pekade med bägge händerna neråt sina fötter, utan att titta.
– Men vad då?
En hastig blick och hon fick en ny chock. De vita löpardojorna satt som de skulle på fötterna, med skosnören knutna i en dubbelknut. Så som hon alltid gjorde, för säkerhets skull.