Planen

Köping, Karlbergsskolans gymnasium. September 1967, Anna och Mats har bestämt att träffas för att äta lunch i skolans matsal tillsammans. De har precis fått syn på varandra.


– Hej snygging, sa han och tog hennes hand, kom, vi går ut istället.

Han sa det fullständigt självklart, som om han inte ens övervägt att äta i matsalen. Det hade aldrig varit planen. Och det var klart hon hellre gick ut med Mats, ut i den skira bleka septembersolen, än att sitta i skolans ekande bullrande matsal.

Anna var säker på att ljudnivån därinne var skadlig för både öron och hjärna. Det slog lock för öronen, hon blev för en stund lomhörd och hade dunkande huvudvärk när hon klev ut därifrån. Hon fick skrika för att göra sig hörd till grannen mitt emot över bordet. Försökte skrika beskrev saken bättre, eftersom det enda Anna fick fram var ett hest kraxande, som hon knappt ens hörde själv.

Anna undrade ofta hur hennes väninnor gjorde när de gav upp sina höga tjut. Och i alla filmer då, där kvinnor hittade sina män nerblodade och mördade eller när en otäcking med pistol hoppade fram och överraskade kvinnan i huvudrollen, skrek de alltid i högan sky. Som i filmen Psycho. Klart damen bakom duschdraperiet skrek. Gjorde alla kvinnor det? Hur gjorde de? Använde de sig av en speciell teknik? Var det något fel på henne som inte kunde? Anna ville fråga, men vågade inte. Det var en av de frågor hon aldrig ställde. Ibland tänkte Anna att hon skulle gå ut i skogen ensam och öva, prova om rösten höll. Fast tanken kändes för löjlig och tänk om en bärplockare befann sig i närheten. Jäklar vad hon skulle skämmas om hon blev ertappad.

– Ja det gör vi.

Mats höll upp dörren för henne. Hand i hand gick de ner för den breda trappen och vidare ut i skolans park. Under en av de stora lummiga lindarna som stod i rad och bildade en allé upp mot skolan, stannade han och satte varligt händerna runt hennes rygg. Han böjde sig ner över hennes ansikte och lät läpparna möta hennes. Hans mun var varm, nästan het.