Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 8 januari 2013

Våra bruna skor

Två exakt likadana kobruna skor stod i den mörka smala hallen. Antingen hemma hos henne eller hos mig. Skorna hade en likadan rem med ett silverblänkande spänne fastsatt över framdelen, var i samma storlek och hade identiskt lika snett nedslitna gummiklackar. Vilket par som från början hade varit mina, hade jag ingen aning om.

Vi var sju år, båda två födda i december. Åsa och jag var lika som bär. Samma solblekta spretiga hår, som hängde i tunna testar över våra rosarunda kinder. Exakt lika i längd. Alla trodde att vi var tvillingar.

På hemvägen från skolan sprang vi hand i hand hela vägen hem. Vi bodde på samma adress, i samma uppgång, och mitt emot varandra rakt över korridoren, på Blekingsborgsgatan i Malmö.

En eftermiddag var vi tillsammans med några klasskamrater, Agneta och Iréne, på väg hemåt. Det var på försommaren, strax före sommarlovet skulle börja och Åsa och jag var på ett retsamt humör. Vi hoppade och svängde med våra korta kjolar runt Agneta. Hon blev förstås irriterad och till slut ropade hon:

- Sluta! Annars ska ni få se på andra bullar!

- Vadå? ropade Åsa och jag i mun på varandra, vadå sa du? Se på andra bullar? Ska vi hem till dig kanske? Har din mamma bakat bullar?

Sen flyttade min familj. Långt, långt bort. Ända upp till Västmanland.

10 kommentarer:

  1. Oj ett trist slut på en lovande vänskap.

    SvaraRadera
  2. Fint. En flytt sprängde verkligen en vänskap när man var i den åldern.

    SvaraRadera
  3. Fin historia med ett tråkigt slut.

    SvaraRadera
  4. Sådan vänskap är stark. Genomträngande. När man träffat sin tvilling. Då vill man inte ryckas upp som ett ogräs i asfalten av en vuxen värld. Genast blir jag som läsare nyfiken på de möjligheter som finns i dagens värld. Har du lekt detektiv och hittat Åsa?

    SvaraRadera
  5. @ Bosse: Jo, faktiskt, skulle det vara en klassträff för 5-6 år sedan i Malmö. Då fick jag tag på hennes telefonnummer via den som arrangerade. Jag ringde henne (konstigt det kändes, vi var som främlingar) och vi sa att vi bägge skulle komma till träffen. Men sen kom hon inte. Ville ringa, men flyttade i den vevan och tappade alla detaljer om träffen. Sökte en del, vet att hon inte längre heter Olofsson, som då, men misslyckades. Sen föll det i glömska. Kanske ska ta upp det igen :-)?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk om hon hade en stark anledning till att hon inte kunde komma. Blev sjuk eller någon i hennes omgivning råkade ut för något. Hon kanske inte gillar att prata i telefon. Behövde en längre startsträcka än dig. Sedan när ni lagt på kom hennes minnen tillbaks. Ljusa minnen av dig. Hon såg fram emot träffen. Jag bara tänker runt men tänk om jag har rätt någonstans. Då missar ni båda två något. :)

      Radera
    2. Ja du har fått mig på spåret. Ska ta itu med att leta igen :-).

      Radera
  6. Min första o kanske enda bästa vän hette Anja, vi tappade kontakten trots att vi var grannar o gick i samma klass. Hon flyttade till Portugal. Din text gjorde att jag minns..

    SvaraRadera
  7. Fint berättat, vill gärna få veta mer om vänskapen, var det "vi och dom" med de andra flickorna?

    SvaraRadera