Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

söndag 21 oktober 2012

Trettioåtta år


Jag studerade hans nacke. Tystnaden i kapellet ekade plågsamt i öronen och jag studsade till när kyrkklockorna dånade igång. Brunos grå frisyr liknade en stor bit tovig Svinto.  Idag hade han för ovanlighetens skull dragit en kam igenom kalufsen. Lodräta spår efter kammens tänder syntes tydligt. Säkerligen från en stålkam. Jag satt i bänken bakom och så nära att jag, om jag hade velat, hade kunnat ta tag i en hårtofs och dra till. Prästen stod framför honom, precis intill och tittade ner på Bruno, rakt in i hans ögon och talade artikulerat.
       -          Vi är idag samlade för att ta farväl av Marie-Louise. Lollo, sa han långsamt och med eftertryck.

Brunos svarta kavajklädda axlar skakade okontrollerat. Han tog upp en blå- och vitrutig näsduk i bomull ur fickan och pressade den, först mot näsan och sen drog han den fram och tillbaka under ögonen. Hans guldarmband klirrade.

-          Marie-Louise, Lollo, har jag förstått, var uppskattad av många. Se så många av hennes arbetskamrater som har kommit hit, fortsatte prästen och vinkade med handen bortåt bänkarna till vänster.
Jag vred på huvudet och slängde en blick ditåt. Rader med medelålders kvinnor och en äldre man tittade med allvarsamma ögon tillbaka på mig. Efter några sekunder slets allas blickar bort från mig och istället såg jag irrande osäkra ögon som ömsom tittade på Bruno, ömsom på prästen.

-          Och jag har förstått att du, Bruno, sa prästen och la huvudet lite på sned, alltid kallade Lollo, din älskade.
Brunos axlar riste återigen till i häftiga skakningar och ett lågt stön steg upp ur hans strupe.

Gjorde du? tänkte jag. Under alla dessa år du ha bott ihop med Lollo. Trettioåtta år för att vara exakt. Har jag aldrig en endaste gång, hört dig kalla henne något över huvud taget. Inte ens Lollo. Bara Du, kom hit, eller något liknande. Jag fick en oerhörd lust att luta mig fram, knacka Bruno på axeln och högt fråga.

-          Du, har du något bevis för det prästen nyss sa?

9 kommentarer:

  1. Vilken text. Jag bugar och applåderar eller något den stilen. Grymt bra berättat.

    SvaraRadera
  2. Efter döden blir alla goda och snälla och så där. Det gäller väl kanske också de närmast anhöriga.

    SvaraRadera
  3. som min bästa vän som blev helgonförklarad efter sin död, hon var faktiskt ett helgon, men det utnyttjades av både familj o arbetskamrater. Bra skrivet!

    SvaraRadera
  4. Åh, vilken bra text, verkligen! "Tovig svinto"

    SvaraRadera
  5. Gillar verkligen den tydliga bilden av undertryckt, sammanbiten ilska. Och krockarna emellan.

    SvaraRadera
  6. Bra - jättebra faktiskt. Präster på begravningar - de kan då ställa till det.

    SvaraRadera
  7. Blir väldigt spänd på vem jaget "är".

    SvaraRadera
  8. Härlig text. Döda är vi alla goda.

    SvaraRadera
  9. Jäklars vad enkelt och elegant du bygger upp spänningen och nyfikenheten på Bruno, Lollo och berättarjaget! Du gör allt det där man ska göra för att "kroka tag i" läsaren på en gång: presentation av plats, persongalleri och problem - och däremellan antydningsvis en massa intressanta konflikter som ligger och fräter under ytan.

    SvaraRadera