Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

lördag 6 oktober 2012

Hans skratt


Jag fick inte behålla min mamma. Inte min pappa heller. Fast det gjorde inte så mycket. Till att börja med. Sen, efter många år började jag sakna min pappa. Jag ansträngde mig för att försöka höra hans röst, hans skratt.
Jag stirrade ut genom fönstret. Genom den böljande gula havreåkern med granklädda berg i fonden, såg jag en tydlig bild av pappa. Jag kände igen hans kläder. Han var klädd i en turkos skrynklig bomullsskjorta med uppkavlade ärmar och beiga chinos. Det var hans favoritklädsel på fritiden. Alltid blå skjorta, fast de kunde vara i olika blå nyanser. På jobbet gällde vit skjorta.

Det mörkbruna håret var som vanligt kammat uppåt och en lock hade letat sig ner i pannan. Jag såg hur han öppnade munnen och visade tänderna i ett stort grin. Men jag hörde inget ljud. Det var ett tyst skratt.

10 kommentarer:

  1. jag tyckte särskilt om detaljerna, färgen på hans skjortor, locken. Och jag tyckte om värmen i texten och blev nyfiken på varför det inte gjorde så mycket i början. Bra!

    SvaraRadera
  2. Fin beskrivning av en stund :)

    SvaraRadera
  3. Lillemors ord är exakt min åsikt. Vill lägga till att jag uppskattar det här med ljudlösheten. Exakt så är det med minnen tycker jag.

    SvaraRadera
  4. Undrar över tredje meningen. Annars lyser värmen igenom.

    SvaraRadera
  5. Fint. En ärlig bild - detaljerna. Och jag tänker att det är skönt att få en så tydlig bild många år efter att man skilts åt för alltid.

    SvaraRadera
  6. Funderar fortfarande. En text med flera bottnar.

    SvaraRadera
  7. Jag känner saknaden. Som nog gjorde sitt även i början. Fin beskrivning!

    SvaraRadera
  8. Det är alltid lika spännande att besöka din sida och läsa vad du har skrivit. Den här gången var det en extra laddad text, och det var nog mycket den sista meningen som stod för den biten, det var hög rysfaktor på den - på ett bra sätt!

    SvaraRadera