Jag kan inte jogga just nu. Jo det kan jag, men jag får
inte. Sjukgymnasten har förbjudit mig. Jag går på rehabträning och jag måste
göra som jag har blivit tillsagd. Första veckorna gjorde jag exakt som hon sa. Följde
hennes program minutiöst. Sen tänkte jag; vad
då, JAG vill bestämma, kan själv.
Det blev alldeles för enformigt att promenera. Jag kom ingenstans. Jag gick och
gick. Det kändes som om jag gick på ett löpband utomhus och satte ner mina vita
Brooks Running Shoes på samma trista plätt hela tiden. Till slut sinade tålamodet.
Jag dristade mig till att ta ett par försiktiga löpsteg. Det hissnade i magen. Nä men det gjorde inte ont. Det funkade.
Igår återbesök hos
sjukgymnasten:- Hur har det gått? Har du powerwalkat och tränat musklerna runt knät, som vi kom överens om?
- Jo då det har gått bra.
- Och du har väl inte sprungit?
- Nej absolut inte.
När jag ljuger för en sjukgymnast har jag alltid tränat för lite, inte för mycket =/
SvaraRadera��
SvaraRaderaOj, det blev inte som jag tänkte. Kul Text och coolt gjort.
SvaraRaderaGå som är så härligt :)
SvaraRaderaSjälvsvåldigt i en bra text :)
Att inte få springa är outhärdligt. Du sätter ord på det.
SvaraRaderaAck! Var den lögnen vit...
SvaraRadera