Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 4 juni 2012

Gittan och jag


Jag förstod inte. Varför var han så avvisande? Kalla stålaktiga ögon studerade mig. Sen öppnade han munnen.  Jag varken kan eller vill umgås med en sån som du. Svagt urskilde jag hans ord. Vad hade han nyss sagt? Jag drog efter andan. Varför det? Vad har jag gjort? ropade jag rakt in i hans ansikte. Min mun slungade ut orden.  Små pustar av utandningsluft landade på honom i höjd med hans ögon och tvingade honom att blinka. Fråga Gittan, svarade han och vände sig tvärt om och gick. Jag stod kvar, orörlig och såg honom gå. Hans långa välbekanta kropp iklädd mörkblå Levisjeans och brun läderjacka. Hans lite skeva hjulbenthet, högra benet en aning buktigare än det vänstra och hans smala höfter. Jag gick hem och lät tårarna rinna nerför kinderna. Jag sov dåligt den natten. Kom för sent till skolan dagen därpå. Första lektionstimmen, tyska med magister Ling, hade redan börjat. Jag smög mig nerför bänkraderna och satte mig längst bak. Nära, nära gick jag förbi Gittan som satt i sin bänk. Hon tittade bort. Ut genom fönstret.  

6 kommentarer:

  1. Åh så jobbigt sånt är. Känner en släng av den gamla högsadieångesten.

    SvaraRadera
  2. Ja, ser 14-åringarna framför mig. Snygg text!!!

    SvaraRadera
  3. Du har skrivit på ett sätt så det "ligger snyggt i luften" :)

    SvaraRadera
  4. Starkt berättat. En text som känns.

    SvaraRadera
  5. Ja en berättelse som känns.

    SvaraRadera
  6. Det är så kul att kika in här och läsa dina ögonblickstexter. Du målar ofta upp situationer som är så levande att personerna får ett liv "utanför" scenerna - eftersom man inte kan låta bli att grunna på vad? vem? hur? och varför? Som Gittan ... är hon skurk eller offer? Eller något där emellan? Spännande!

    SvaraRadera