Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

lördag 14 april 2012

Vigselringen


Fristående fortsättning på '"Ann-Katrins mamma" från 9 april:
-          Ann-Katrin! Du får ju inte! skrek hon och stampade med ena foten i parkettgolvet.
Jag kände draget av Ann-Katrins mammas hand när hon måttade och med kraft drog utsidan av handen över Ann-Katrins högra kind. Ann-Katrin ryckte till, men förblev tyst. Hon gick rakt förbi sin mamma. En högröd flamma hade redan börjat framträda på hennes kind och ett avtryck i form av små minipärlor av blod bildade en aning svängd linje. Kanske efter mammans vigselring, funderade jag. Det måste göra jätteont. Mitt huvud sprängde nu, dunkande hammarslag slog mot tinningen. Det var mitt sätt att reagera på stress, hade min mamma sagt. Jag drabbades av hjärnhinneinflammation före jag fyllt ett år och fått en retning på hjärnan, hade hon förklarat. Den retningen fick till följd att jag inte tålde höga ljud och skrikande arga människor. Jag måste ut. Bort.

      -          Kom Lisa, vi går, sa Ann-Katrin och slängde en hastig blick på mig.

Hon klämde sig förbi mig i den trånga hallen, öppnade ytterdörren och gick ut i trappen med mig i släptåg. Nere på gatan vände hon sig mot mig, strök lätt över sin högra kind och studerade de små spåren av blod som syntes på insidan av handen. Uttrycket i hennes ansikte fick mig att tänka på någon som nyss bitit i ett omoget äpple.

-          Du får inte döma min mamma.

-          Vad menar du?

-          Hon är deprimerad. Frustrerad hemmafru. Hon borde jobba istället för att gå hemma och hitta på en massa konstiga regler för vad jag och mina syskon får göra och inte göra.

-          Till exempel, att ni inte får gå på hennes ryamattor, menar du?

-          Precis. Och nu det senaste är att hon har lagt en ryamatta framför TV:n. Fattar du? Framför TV:n! Varje gång jag ska gå fram och sätta på den måste jag luta mig så mycket framåt, att jag lika gärna kunde tappa balansen och ramla rakt ner i mattan.

-          Hemska tanke.

-          Ja, eller hur? Men du, nu glömmer vi henne och går till badhuset och lär oss crawla.

-          Absolut, sa jag och kände hur huvudvärken började avdunsta som en luftfylld ballong som försvinner upp mot himlen.

-          Vad kul det ska bli! Och sen när vi har lärt oss ordentligt, då ställer vi upp i skolans simtävling!

-          Javisst och vinner över Kim, som alltid tror att hon är bäst.
Ann-Katrin tog några snabba hopplahopplasteg, grep tag i min hand och tillsammans började vi springa bortåt Karlbergsskolan.


3 kommentarer:

  1. Bra, gillar verkligen ditt berättande.

    Det känns som vi gått om varandra i flera veckor på skrivpuff. :)

    SvaraRadera
  2. Fiiint.Bra fortsättning. Hopplahopplastegen förknippar jag med barnets glädje över livet, att glädjen finns trots allt.

    SvaraRadera
  3. bra, hoppla stegen tar bort mammans regler jätte bra blev så med som en iaktagare som om jag var där

    SvaraRadera