Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 9 april 2012

Ann-Katrins mamma


Jag kände mig alltid rädd för Ann-Katrin mamma. Att tilltala Ann-Katrins mamma fanns inte i min värld och mammans korta yttranden som ibland slängdes åt mitt håll inbjöd förstås inte heller till svar. Vore det inte bättre att Ann-Katrin hämtade mig? tänkte jag när jag med bultande hjärta tryckte på ringklockan.  Vi skulle till badhuset som låg invid Karlbergsskolan och lära oss crawla. Jag hörde steg närma sig ytterdörren. Dörren öppnades med ett ryck och där stod hon och såg ner på mig med hårt åtstramade läppar. Det slog mig att jag aldrig hade sett henne ens le det allra minsta. Hennes bulliga ljusbruna lockar ramade in det bleka ansiktet. Hon hade brunborstade högt välvda ögonbryn, flaggblå ögon inramade med svart ögonpenna som hon hade avslutat med en liten kråkspark rakt ut mot tinningen. När hon fick syn på mig, vände hon på huvudet och skrek i riktning in i den mörka hallen.
       -          Ann-Katrin! Hon har kommit nu!

-          Kommer, hörde jag en välbekant röst säga, en aning utdraget.

-          Och Ann-Katrin! Du glömmer väl inte att du inte får trampa på mina ryamattor! Du får gå på sidan.
Nu dök det upp en mörk skugga i det skumma ljus som trots allt kunde skönjas från köket på andra sidan hallen.

-          Hej Lisa! Jag har köpt ny bad…
Mina ögon spärrades upp och jag ryste till av kallt obehag. Ann-Katrins högerfot syntes inte i ryamattans höga, tjocka lugg.

4 kommentarer:

  1. Hon kanske tyckte bättre om mattor än om människor.

    SvaraRadera
  2. Hon vill nog ha små prydliga barn utan tjo och tjim - och fluffiga mattor. Sådana är inte lätta att ta när man är liten, du får fram det bra.

    SvaraRadera
  3. Usch vad kusligt! Barn som inte får höras eller synas!

    SvaraRadera
  4. rysligt mattans viktigthet tänker att hon noga synade sömmarna i människor

    SvaraRadera