Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 11 maj 2011

Boplats

Som liten flicka reste jag utan uppehåll. Nästan åtminstone. Jag tillhörde resandefolket och vi var några familjer som alltid åkte i sällskap. De flesta var släktingar till oss. Men det visste jag inte då. Jag kommer ihåg att det bästa jag visste var när mor och far började packa ihop våra få slitna tillhörigheter och mamma la allt omsorgsfullt på sin rätta plats. Då visste jag att vi skulle dra iväg när som helst. Det var alltid lika spännande när pappa rattade ut vår gamla svarta matta Mercedes Benz med en färgskrapad och bucklig, troligen en gång vita, husvagn på släp från vårt senaste kortvariga hem. Oftast en skräpig, grusig och sopig plats, där vi stannat eftersom mina föräldrar visste att därifrån skulle vi nog inte bli bortkörda. Nu skulle vi vidare till något nytt.

Det var först långt senare i övre tonåren som jag förstod att vi inte var önskvärda över huvud taget. Av någon underlig anledning märkte jag aldrig alla konstiga blickar och snörpta munnar. Jag var lyckligt omedveten, länge. Det hade bara aldrig föresvävat mig att vi ansågs mindre värda än andra.

Då i tonåren förstod jag äntligen och kunde inte låta bli att bli starkt påverkad. Orkade inte leva så längre. När jag var aderton år flyttade jag hemifrån. Jag trotsade pappa. Han ville inte förstås. Men jag hade bestämt mig.

Nu lever jag ett normalsvenskt liv, om det finns något sådant. Jag längtar varje dag efter barndomens frihet, det värker i kroppen.

8 kommentarer:

  1. Bra! Jag tycker att du skyndar på litet för fort i de två sista styckena.

    SvaraRadera
  2. Å så fint o sorgligt, det hade väl egentligen räckt med barndomen?

    SvaraRadera
  3. Jag gillar slutet, att längta tillbaka.

    SvaraRadera
  4. stark skildring av ett annat perspektiv, håller med marmoria, de två sista styckena kunde innehållit mer

    SvaraRadera
  5. Ja fast jag hann inte :-). Skrev i hast mellan arbetsuppgifter.

    SvaraRadera
  6. Ja varför ska alla alltid vara precis likadana och leva precis likadant? Härligt att få ta del att ditt liv, tack!

    SvaraRadera
  7. Bra. Fast det går lite fort på slutet som Marmoria sa.

    SvaraRadera