Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

måndag 28 mars 2011

Att försumma

- Ni får nummer tolv. Rumsnummer tolv. Här är nyckeln, sa han och räckte över en enkel innerdörrsnyckel.

Den var rostig, la hon märke till. Konstigt med en så simpel nyckel till ett hotellrum. För lätt att forcera för en objuden.

- Var rädd om den. Ni går nerför trappan där borta, fortsatte han och pekade bortåt ett hörn av rummet.

Gå ner, tänkte hon, ska vi bo i källaren? Under markytan? Hon sa inget högt. Martin tycktes inte reagera alls. Han såg märkligt neutral ut. De slängde upp sina svarta ryggsäckar på axlarna och spatserade bort mot trappen. Det luktar något konstigt, mögellukt, trodde hon. Fortfarande var det något som gjorde att hon inte sa något högt. Kanske reagerade de likadant, eftersom bägge stannade abrupt på nedersta trappsteget. Det var mörkt, hon måste vänja ögonen vid det skumma ljuset. Hon såg en lång korridor. På väggen satt ett papper uppklistrat med tejp. På ett enkelt vitt A4 utskriftspapper hade någon skrivit med svart tuschpenna:

Rum nr 10-15 hitåt

De kollade alla dörrar och till sist kom de fram till nummer tolv. Hon lirkade in nyckeln i låset och vred om, dörren gled upp med ett gnisslande knirk. Det var ett stort rum, mer en sal än ett rum, fast lågt till tak. Inga fönster, påminde henne om ett skyddsrum, en bunker. Ett antal enkelt tillyxade ofärgade våningssängar i trä stod i långa rader. Verkade vara hemgjorda. På sängarna låg mörkgrå hästfiltar, hon såg inga kuddar.

- Ska vi verkligen bo så här? frågade hon.

- Ja vad förväntar du dig att få för 100 kronor natten?

Hon gick vidare in i rummet, det var tomt. Sängen längst in i hörnet får det bli. Om jag ska sova här överhuvudtaget. Hon la sig på sängen. Det stack i ryggen av den hårda filten. Kliade.

- Men, Martin, snacka om att negligera sina gäster. Inte bry sig om. Titta på golvet, fortsatte hon och pekade på stora grå dammtussar och gamla smulor som åkte omkring på golvet.

Hon sträckte på halsen och blåste på en av dammtussarna. Den åkte iväg några meter åt Martins håll. Han hade lagt sig i en säng en bit bort. Inte i samma säng som Lisa.

- Här bor man väl bara en gång. Hur ska vi kunna sova här?

- Klaga inte så mycket. Lägg dig och sov nu.

11 kommentarer:

  1. Been there, done that. :)

    SvaraRadera
  2. Creepy! Mästerliga detaljer.

    SvaraRadera
  3. Spännande fast jag hade gärna läst vidare om liket under sängen eller nå't ;-)

    SvaraRadera
  4. Jag förväntade mig att de skulle bli inlåsta och uppätna eller nåt liknande.
    Jag hade hellre sovit i bilen för 100:-.
    Bra skrivet.

    SvaraRadera
  5. förväntade mig också någon terror.
    Skönt att det inte var det.
    Ja hellre i bilen.
    :) bra och målande text

    SvaraRadera
  6. Läskigt utan fönster, men annars håller jag på grabben - de ska ju bara sova en natt.

    Bra berättat! Fin, detaljerad miljöskildring och bra personbeeskrivning, känner bådas inställning till övernattningen.

    SvaraRadera
  7. Krypande känsla, undra just vad som händer när de sover.....;)

    SvaraRadera
  8. mycket glad över att det inte blev något splatter av det hela,klarar inte sånt... bra beskrivet.

    SvaraRadera
  9. Haha, jag är också tacksam över att splattern uteblev. Läskigt!

    SvaraRadera
  10. Vem har inte gjort det där. Värsta boende för dyrast pris var Acapulco...usch usch usch!
    Bra skildrat. Gillar att de båda har olika förhållningssätt till situationen. :)

    SvaraRadera
  11. Mycket bra skrivet. Jag gillar dina texter, så levande och detaljrika att det känns som om jag är där.

    SvaraRadera