Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

lördag 8 januari 2011

Hennes läsglädje (skrivpuff 8 januari 2011)

En gång i månaden åkte familjen till mormor och morfar. Lisa hoppade av otålighet i bilen. Mormor köpte nämligen alltid alla årets exemplar av Allers. Det ville inte mamma göra. Hon ansåg att det var onödigt, gav syskonen undermålig läsning och var ett dyrt tveksamt nöje.

- Ta en bok i bokhyllan istället, sa hon ofta.

Men Lisa kunde inte låta bli att följa följetongsromanerna i Allers. Det var så spännande. Vilken läsglädje. Hon gillade att varje avsnitt slutade med en händelse som fick henne att gå och grunna och fundera över fortsättningen. Skulle den kvinnliga huvudpersonen få sin doktor till slut, blev det giftermål? Kom det fram vem som mördade dottern som skulle ärva hela förmögenheten efter sin far?

Den här gången handlade det om en kvinna som tappat minnet och som skulle gifta sig. Hon satt vid sminkbordet, i full bröllopsutstyrsel. Inom några minuter var det dags att åka till kyrkan och gå fram till altaret. Armen höjd för att sätta dit den allra sista bruna färgen på ena ögonbrynet. Då… precis i den stunden kom minnet tillbaka. Sen stod det: fortsättning och upplösning i nästa nummer. Oh nej, vad spännande.

Och nu var Lisa på väg. Snart skulle hon få veta vad det var kvinnan kom ihåg. Säkert var hennes kommande man en skurk. Väl framme rusade hon upp för trappan, rakt förbi mormor och morfar som stod i farstun och välkomnade. In i sovrummet, där Lisa visste att veckotidningarna låg i en hög vid mormors nattduksbord. Började bläddra bland tidningarna med flaxande fingrar. Hon hittade Lektyr, Hemmets Veckotidning och flera nummer av Allers. Lisa kollade flera gånger. Nej, just det rätta numret fattades. Lisa sprang ut till mormor i köket.

– Mormor, var är nummer tio av Allers?, ropade hon, jag har hittat nummer nio och nummer elva, men inte nummer tio.

– Aha, jag kommer ihåg att jag missade ett nummer, måste ha varit den tidningen. Var det viktigt?

9 kommentarer:

  1. Oj, oj, oj. Man känner med flickan.

    SvaraRadera
  2. Neeej, stackars tjej! Jag vill också veta :-)

    SvaraRadera
  3. Snacka om blåst på konfekten!

    SvaraRadera
  4. Stackars flicka!
    Jag läste alltid hemmets journal och Hemmets veckotidning hos farmor. Men i mitt fall fascinerades jag av de dokumentärer som alltid fanns om mord som begåtts, och slukade alla vidriga detaljer som skrevs.

    SvaraRadera
  5. Spännande läsning. Jag läste nog som samma saker som Razaha, jag. "Veckans brott" :)

    SvaraRadera
  6. Åhh, lilla gumman... tänker jag och det snörper lite i strupen. Men jag är nog hennes mamma, för sedan kan jag inte låta bli att tänka att nu förstår hon att man överlever utan att få reda på fortsättningen. Det är ju bara... ;)

    SvaraRadera
  7. Känner igen känslan.
    Senaste talboken jag lyssnade på fattades näst sista skivan, med hela upplösningen på deckarhistorien.
    Så där frustrerande.

    SvaraRadera
  8. Åh nej!! Kan definitivt identifiera mig med henne. Slukade nämligen också sådana följetonger och var så spänd på fortsättningen.

    SvaraRadera