Promenaden

Fortsättning på följetongen:

Jag kom att tänka på min mormor. Hon var gammal redan när jag var liten flicka. När jag räknade efter nu, förstod jag givetvis att hon inte var en gammal tant. Inte mossig alls utan yngre än jag var idag. Innan jag började skolan när jag var sju år, skjutsade mamma mig till mormor i sin knallröda folkvagnsbubbla. Pappa körde alltid den stora svarta Mercedesen. Varje dag utom på lördagar och söndagar åkte vi till mormor. Klockan kvart över fem på eftermiddagen kom mamma tillbaka. När det var dags satte jag mig alltid på en av mormors köksstolar som jag dragit fram till fönstret, på knä, för att jag ville se när mamma parkerade på gatan. Om fönstret var öppet hörde jag ljudet av bilmotorn innan jag fick syn på mammas bil. Då rusade jag ut i hallen och tog på mig min fina himmelsblå poplinkappa. Om det var vår och sommar. Mamma jobbade heltid som sekreterare på brukskontoret och pappa tyckte att det hennes sak att ordna barntillsyn, som han kallade det. Av någon anledning förstod jag vad han menade även om jag inte fattade vad ordet betydde. Ofta hörde jag att de diskuterade bekymret. Också ett ord som pappa använde.

”Om du så himla gärna vill jobba, då får du fan i mig ordna barntillsyn också”, hörde jag att han sa. ”Det ser inte bra ut. Som om jag inte skulle kunna försörja min familj.”

Jag spetsade öronen men hörde inte vad mamma svarade. Hörde bara ett lågt mummel. Pappa pratade alltid högt medan mamma viskade. Mormor och jag började alltid med vår dagliga förmiddagspromenad. Vi gick aldrig längre än till slussarna. Det var tillräckligt sa alltid mormor. Där stannade vi och tittade på det forsande vattnet. Jag älskade mormor. Men nu vet jag inte längre. Hon var ju inte min mormor.

Så slog det mig. På baksidan av fotot stod det årtalet 1970. Jag föddes 1968.