Salongen

Det råder ingen stiltje på frisersalongen. Aldrig. Ibland glömmer jag det och går med raska steg mot min frisör. Jag ser fram emot en avkopplande meditativ stund. Kanske med några frågor om hur läget är. Eventuellt klaga en aning på samhället i stort och någon irriterande medmänniska i smått. Sen tänkte jag, i all enkelhet drar  en episod från min verklighet.  Något som jag tror kan roa henne och vi båda får ett gott skratt.

Dörren är öppen. Jag hör uppståndelsen på långt håll. Höga falsettartade kvinnoröster, gälla skratt och larmande hårfönar som kastar ut sina ekon långt ner på gatan. Jag får en känsla av att salongen är full av skrikande människor av kvinnligt kön som panikartat försöker överrösta varandra. När jag kommer in räknar jag till fem. Stressen sitter i halsen. Jag slår mig ner i angiven stol, andas djupt och med magen. Jag räknar till tio. Sakta.

Nyklippt kliver jag en timme senare ut på gatan. Jag andas in den ljuva luften utanför och börjar gå hemåt. Resonansen från salongsrösterna drar bort i samma hastighet som mina steg.