Mörkret

Mörkret var kompakt. Ändå vågade hon ta långa kliv. Antog utmaningen att kanske stöta emot, trampa fel, snubbla. Marken var mjuk av åtskilliga lager av barr och löv. För varje steg sjönk hennes kängor långt ner i myllan. Hon svettades av ansträngningen. Drog ner dragkedjan i jackan och lät den fladdra fritt i vinden. Nu såg hon strimman. Mellan träden anade hon det ljusa. Med ens stod hon på den kala berghällen. Framför henne den vidsträckta sjön. Den låg öppen framför henne. Tunna sprittiga bränningar gled snabbt över vattnet. Hon tog ett steg längre fram. Ett djupt andetag. När huvudet klöv vattenytan uppfattade hon ljudet av en låg ton. En bottenlös klang.