Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 2 september 2014

Aldrig meningen


Hon var enda kvinnan. Runt omkring henne satt äldre gråhåriga män med allvariga ansiktsuttryck. Några med det tunna håret omsorgsfullt kammat uppåt från pannan, andra med hårtestar som stack upp åt olika håll. De betraktade henne utan att röra en min. Vissa såg ut som de skulle somna när som helst. De kanske hade tråkigt. Alla, utom hon själv som hade en smaragdgrön fotsid sidenklänning, var klädda i svart och vitt. Frack var föreskrivet. Men förstås inte för kvinnor. Det stod antagligen inget i stadgarna om hur damer skulle klä sig. Det var aldrig meningen, att kvinnor skulle få sitta där uppe på podiet, tillsammans med män.
Det var bara hon kvar nu. Kungen vände sig mot henne. Hon tog tag i ena armstödet på stolen och drog sig sakta upp. Satte fram ena foten för att ta ett första steg. Samtidigt kände hon hur skons smala klack fastnade i klänningsfållen. Hjärtat stannade, nästan. Det hettade i kinderna. Hur hon lyckades förhindra fallet, kunde hon aldrig erinra sig efteråt, men klacken lossnade och hon kunde ta steget fram till honom. Bugande tog hon emot priset.
Efteråt när de satt runt middagsbordet, ville hon utbringa en skål med kungen.  Hon hade trots allt fått ett av de åtråvärda priserna. Kungen stod redan med glaset höjt. Metaforiskt saluterade han alla gästerna genom att svepa med glaset över alla gäster. Han gjorde samma svep flera gånger.  Intrycket var att han letade efter någon. Henne. Förstås. Enda kvinnan. Hon försökte fånga hans blick, höjde sitt vinglas. Precis då fann hann vad han sökte.

– Hovmästaren, mitt glas är tomt.

6 kommentarer:

  1. Drömlik, lite surrealistisk och mycket intressant.

    SvaraRadera
  2. Det där är en värld som jag inte känner alls. Men att man inte "får" snubbla, det förstår till och med jag. ;)

    SvaraRadera
  3. Uhh, vad trist det låter med kungamiddag. Men bra skrivet!

    SvaraRadera