Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 22 januari 2014

Skrivkontakt, Lenas misslyckande


En scen där Lena misslyckas med något (och kanske inte kommer på en lösning, men iaf)
 
2004 i januari. Innan Lena drog igen skåpet satte hon en svart överdragströja kring midjan, knöt ihop ärmarna framtill och sneglade över axeln. Precis när hon förvissat sig om att tröjan dolde ändan slog det henne att hon glömt att fråga var jympasalen var placerad. Lena tittade på sig armbandsur. Fyra minuter kvar. Med snabba steg gick Lena ut ur omklädningsrummet och fram till receptionen. En kvinna i hennes egen ålder stod bakom disken. Hon hade blont kortklippt hår med knallblå uppåtstående lugg och samma intensivt blå ögonfärg. Lena tyckte att det blåa lyste rätt in i hennes egna gråblå ögon.

                     – Kom ska jag visa dig, sa kvinnan.
Lena spatserade några meter bakom receptionisten. Hon kunde inte låta bli att stirra på kvinnans vältränade kropp. Den röda dräkten satt perfekt över hennes stjärt och Lena kunde se skinkornas muskler röra sig i takt med hennes långa steg.

                      – Här är det, sa hon och vände sig om och med ett stort leende pekade på ingången till Sal 1.
Lena klev in i rummet. Det var fullt av människor, mest kvinnor, men hon la märke till att två män i övre medelåldern klädda i likadana flaggblå shorts och limefärgade t-skjortor stod och pratade med varandra. På tröjorna stod det Göteborg Midnattsloppet framtill. Allihop stod i en stor ring runt en kvinna i likadan röd jympadräkt som kvinnan i receptionen hade på sig. Den här damen såg stark ut, kraftig, men utan fett. Kanske lite mage. För att se och lättare kunna följa, gick Lena fram och ställde sig nära instruktören. Musiken gick igång. Lena kände igen Per Gessle och Tycker om när du tar på mig. Uppvärmning. Det kändes skönt att sträcka ut kroppen. Lena blev lagom varm. Musiken blev häftigare. Till tonerna av Jill Johnsons Crazy in Love satte instruktören upp farten och hoppade runt i snabb takt. Samtidigt som Lena hela tiden befann sig så nära instruktören som möjligt, stirrade hon på kvinnans raskt studsande fötter för att göra likadant. Lena mer anade än insåg att hon var för nära en av sina medjympare. Krocken blev så kraftig att de bägge dunsade ner i golvet i en enda hög. Det var en av männen i gult och blått, såg Lena när hon dragit sig upp i sittande ställning.

                      – Du, ställ dig längre bak om du inte hänger med, ropade mannen för att överrösta musiken och Lena såg hur saliv stänkte ur hans mun.
                      – Ursäkta, inte min mening.
Lena gjorde som han sa. Med tunga steg gick hon en bit bort, utanför gruppen. Det hettade i kinderna. Nästa gång skulle hon välja ett pass på en tid när det var färre deltagare. Kanske kunde hon hinna en lunch, tänkte hon medan hon försökte hänga med i svängarna. Det var svårt eftersom det inte gick att se vad instruktören höll på med innanför den ogenomträngliga skogen av människor.

Efter passet, när hon lät duschens milda vattenstrålar skölja bort svett och lindra ömma muskler, slog det henne att en positiv sak hade dagens jymping trots allt medfört. Hon hade helt glömt bort att tänka på Rolf och på hur hon skulle säga det till honom. Att hon ville att de skulle separera.

6 kommentarer:

  1. Jag tycker om din text. Jag tycker att du har fångat bra detaljer i en vardaglig situation. Jag tycker framförallt att vändningen på slutet är bra och scenen med den övertaggade jympagubben. Jag tycker också det är bra hur du antyder Lenas osäkerhet allteftersom, när hon sätter tröjan över rumpan, när hon tänker på vad vältränade de andra är. Man förstår att något säkert går galet snart och det håller intressenivån uppe - känslan av osäkerhet/hot. Det är i min mening din texts främsta förtjänst och är något som jag tycker att amatörskribenter, liksom du och jag, ofta missar.

    Några saker att förbättra/utveckla som jag tänker på. Fundera över styckeindelningen, fler stycken tycker jag. Var medveten i ditt val om du ska använda pronomen, egennamn eller annat - jag kommenterade det i din förra text också (och det kanske bara är jag som reagerar), men jag tycker till exempel inte du ska skriva "Lena" i fjärde och femte meningen, Det är tydligt att du talar om henne/ur hennes perspektiv ändå. Det kanske till exempel räcker att skriva "Armbandsuret visade att det var fyra minuter kvar", man förstår att det är Lena som gör iakttagelsen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för konstruktiv kritik! Igen :-).

      Radera
  2. Intressant att läsa. Jag ser scenen framför mig. Lätt eftersom jag befunnit mig i liknande situationer hundratals gånger. Plockar du bort de flesta Lena får läsaren en helt annan närhet till henne och det blir liv i texten. Använd HON istället eller inget alls där det är möjligt.
    Musiken gick igång och uppvärmningen startade...
    Jag hoppas att Lena har skinn på näsan och inte blir knäckt av den kroppskontakten. Hon verkade ha hittat något positivt. Själv blev jag nyfiken på Rolf.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Bosse! Rolf finns med som bikaraktär i det manus jag skriver just nu. Det som skildrar ett ekonomiskt brott. Ska tänka på detta med att använda "hon" istället. Jag hoppas även jag att Lena inte ger upp.

      Radera
  3. du har verkligen fångat en kvinna som är ovan, men ändå vill, osäker men har kastat sig in i något nytt, medveten om kroppens minus, men vågar ändå! Drar parallell till börja jympa, börja nytt liv utan mannen.

    SvaraRadera
  4. Bra tänkt Gunilla, börja nytt på flera sätt!

    SvaraRadera