Tandläkaren

Djupt insjunken i artikeln om Åsa Mobergs liv som ofrivillig agitator, märkte hon en förändring i luften. Hon tittade upp från tidningen och befann sig samma stund öga mot öga med en äldre man, sittande på en stol två meter från hennes. Mitt emot henne. Hans stickiga mörkbruna ögon gjorde ont i hennes kropp. Snabbt sänkte hon huvudet. Obehaget kändes tungt. Hon skakade på axlarna, satte sitt högra jeansklädda knä över det vänstra och fortsatte läsa. Han skulle inte få påverka henne. Hon väntade ju för tusan bara på att få komma in till tandläkaren.

Den lugna atmosfären var bruten. Det snurrade i hennes hjärna. Varför såg han på henne med en sådan aggressivitet? Var kom han ifrån?

– Edith, var så god och kom in.

Hon hade inte märkt att dörren öppnats och att tandsköterskan nu stod i dörröppningen med ett leende på läpparna.

Femton minuter senare klev hon ut ur tandläkarmottagningen, in i väntrummet. Han satt förstås kvar. Med samma intensiva bligande betraktade han hur hon satte på sig sin vinterjacka, knöt halsduken, samlade ihop sina grejer och rusade ut. Äsch, tänkte hon, varför bry sig, bara en knäppgök till.