Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

torsdag 4 november 2010

Livets melankoli (skrivpuff om att snubbla 4/11 2010)

Han gjorde slut. Hennes liv var slut.

– Lisa! Kom nu, vi åker till landet över dagen.

– Nej, jag kan väl få vara kvar hemma? Jag behöver plugga till historieprovet på tisdag.

– Ja, det får du väl gå då. Vi kommer tillbaka i kväll.

– OK.

Skönt. Där stack de. Hon nappade tag i dagboken, tog en penna i muggen som var så fullpackad av blyertspennor, bläckpennor, linjaler, tusch och papperssaxar att hon bara med kraft fick loss den.

Lisa gled ner för trappen i strumplästen, varenda gång var hon lika nära att snubbla och stå på öronen. För henne hade det blivit en tävling mot sig själv, att klara färden ner utan vurpor. Även nu när hon helst ville gråta ögonen ur sig. Att sätta tofflor eller skor på fötterna var emot tävlingsreglerna.

Nu skulle hon skriva av sig sin ångest, att han hade dumpat henne. Skriva sig hel igen. Hon gick ut på den inbyggda terrassen och gled ner på trädäcket, öppnade anteckningsboken. Där kunde ingen se henne, hon var osynlig för världen. Satte igång sin iPod Shuffle med gamla låtar från sextiotalet. Hon gillade popen från den tiden. Härligt gungande sound och mycket om smärtsam och förlorad kärlek. Tårarna började rinna utmed kinderna, första sången passade precis hennes sinne, hon försvann helt in i melankolin. Hon skrev inte en rad, böjde sig bakåt mot husväggen och lät tungsinnet fylla kroppen. Det var en skön känsla.

Why does the sun go on shining
Why does the sea rush to shore
Don't they know it's the end of the world
'Cause you don't love me any more


(Text: Skeeter Davis)

9 kommentarer:

  1. Är mer en Kinks kille själv jag.
    Musik och text är ett bra sätt att få ur sig.
    Bra

    SvaraRadera
  2. Älskar den låten! Fin text. Som vanligt!!

    SvaraRadera
  3. Väl gestaltat, en text att känna igen sig i, skildrat med empati och medkänsla. Gillar också sextiotals-musik, både Dylan och den lite "banalare" popen.

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Fint om att skriva sig hel. Det är det bästa sättet. Tror jag.

    SvaraRadera
  6. Skrivandet kan vara bra på många sätt. Sorglig liten historia. Andra i rad nu bland puffarna. Börjar få ett tungt sinne ;)

    SvaraRadera
  7. Hög igenkänningsfaktor... Så var det! Och precis den låttexten. Musiken betyder mycket.
    Bra skrivet!!

    SvaraRadera
  8. Jättefin känsla i texten och väldigt sceniskt på något sätt. Jag ser henne och känner verkligen med henne. Kanske är det igenkänningsfaktorn som gör det eller bara att du skriver så himla bra!

    SvaraRadera