Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 16 december 2009

Brigitte Bardots överflöd (forts från puff 11/12 om nedräkning)

"Men nu tror jag inte att vi kommer att skaffa fler barn", säger Roger Vadim medan han visar tänderna i ett snett leende. "Barn har vi i överflöd, eller hur älskling? Sex stycken!"

"Skojar du!?", svarar Brigitte Bardot, drar ut mungiporna i ett skevt smil, även hon. Brigitte har satt upp det långa blonda håret i en lös knut, hårtestar hänger längs kinderna. "Det första som gäller nu är att få igång ammandet. Hur det nu ska gå att dia så många. Är det möjligt?" Hennes ansikte bleknar, de bruna mandelformade ögonen spärras upp. Hennes ofantligt stora bröst vilar på täcket.

"Vi får hjälpas åt", säger Roger och ser på Brigitte. Hans ögon glittrar.

En vecka senare börjar det nya livet, livet som aldrig kommer att bli som förr. De kör upp på uppfarten till den stora vita villan i Saint Tropez. Det vitrappade stenhuset vilar på en klippa med utsikt över Medelhavets turkosa vatten. Roger lämpar ut två enorma barnvagnar som var för sig rymmer tre spädbarn. Brigitte kliver ur Range Rovern, hon lutar lite framåt, av tyngden från brösten. I dörren till hemmet står en kvinna i mörkblå uniform.

"Välkomna hem! Det här ska bli kul!"

Roger Vadim hämtar insatsdel för insatsdel och sätter i vagnarna. Sex gånger. Brigitte ser inte åt hans håll, hon går långsamt och med möda fram till kvinnan i dörröppningen.

"Roger får sköta det där! Skönt att vara hemma! Tur att du finns!"

Hon fortsätter in i hallen, vandrar in i salongen som vetter ut mot havet. Sjunker ner i soffan.

"Brigitte! De måste ha mat nu!"

Brigitte vänder sig mot Roger och hushållerskan Juliette som kommer in med varsin barnvagn rullande framför sig.

"OK kom hit! Två i taget!"

Hon sätter sig till rätta. Får två av barnen i famnen. Vilka är det här nu då? Flicka eller pojke? Jag vet inte!

"Roger, vi måste ge barnen namn och kolla känntecken för var och en, det här funkar inte annars!"

Roger och Juliette står och betraktar henne, de ler. Jag känner mig som en sugga som diar. Ska mitt liv vara så här nu?



4 kommentarer:

  1. Hoppas hon har mjölk i överflöd också till de små krakarna. En kul text, det är så mycket som går att göra tydligt när man har med kända personer i texten. Bra jobbat!

    SvaraRadera
  2. Haha, snyggt. Befriande med en text om nyfödda barn som slutar med något annat än "..och jag har aldrig känt mig så lyckligt"

    SvaraRadera
  3. Härlig text Ethel. Jag känner verkligen med henne, sex bebisar på en och samma gång, jag som tyckte det räckte med en i taget:)!
    Vad man kan göra för att hjälpa, frågade du. Inte dra sig undan, finnas där. Säga vad man ser, inte dölja inte vara rädd för att säga sanningen, men säga att man också förstår. Lyssna, inte lägga ord i munnen..vara medmänniska helt enkelt! Cissi

    SvaraRadera
  4. Stackars, stackars kvinna!
    Jag tyckte att det räckte med en som ammade.
    Jättekul vinkling du gjort i den här berättelsen.

    SvaraRadera