"Ovan där, randas morgonen."
Han sjöng med en klar och barytonaktig röst. När hon
spetsade öronen kunde hon höra en, ytterst minimal, men ändå fullt hörbar darrning.
"Och där hemma samlas helgonen."
Han stod några trappsteg högre, med höjd haka och
tillbakadragna axlar. De knäppta händerna höll han mot magens utbuktning. Hon
undrade om darrningen på rösten berodde på att han blev förförd av sin egen
röst eller om han tänkte på sorger som skett i livet. Kanske någon som inte fanns i hans tillvaro längre.
"Vi skall då förtälja om vår resa här.Vi förstår Hans vägar bättre ovan där."
Texten antydde att livet däruppe skulle
ge henne alla svaren. Förklara varför hon fått utstå så mycken smärta här nere.
Att det fanns en anledning till allt. Ett stråk av längtan flög genom magen.
En underbar sång och en härlig melodi. Borde sjungas oftare.
SvaraRaderaJag tycker oxå om den, fint beskriven förtröstan.
SvaraRaderaFör 25 år sedan, när båda mina svärföräldrar var döende i cancer, fick jag ett kort från min faster där det stod "så som din dag är, så skall ock din kraft varda". Det har hjälpt mig ibland...
Sången (psalmen?) skrämmer mig men din text är bra.
SvaraRaderaVackert. Jag undrar om hon är gammal och har det mest av livet bakom sig.
SvaraRaderaVad intressant att väva in stroferna så och reflektera omkring dem :)
SvaraRadera