En man i rullstol. Han hade ändrat riktning och kom nu farande i hög fart rakt emot henne. Elin fick en förnimmelse av att bromsen fastnat i botten och rullstolen nu störtat iväg utan kontroll. Sekunderna före hade hon hävt sig
upp på cykeln, trampat iväg och rundat hörnet. Som vanligt tänkte hon gena över trottoaren och ut
på Kungsladugårdsgatan. En liten bit längre fram låg hennes kvartersbutik,
Effkås ICA-handel.
En hastig glimt, något som var helt fel, fångade hennes
uppmärksamhet. Hon kunde lika gärna ha missat. Och frontalkrockat. Han var ute
efter henne. Han visade tänderna som en gläfsande hund. Hon visste att
han inte skulle väja. Tvärtom, han tog sikte.
”Vad gör du?”, ropade hon och gjorde en stor gir med cykeln.
Cykeln vinglade till och endast genom att hon satte ner ena foten i
gruset lyckades hon undvika att trilla i gatan. Hon vände på huvudet och såg
att rullstolsmannen stannat, svängt på rullstolen och stod nu stilla vänd åt
hennes håll. Beredd. Som om de gjort upp om en duell i gryningen.
”Är du helt jävla dum i huvudet?”, skrek hon.
Tja det är sån man blir när man inte kan röra sig obehindrat...;-) du har så rätt det är ju tankor jag skriver heela tiden! Jag har nu redigerat allihop...:-))
SvaraRaderaDet är helt OK att bli sådan som mannen, om jag får lov att bli arg :-).
SvaraRaderaBra skrivet!
SvaraRaderaKänner känslan och spänningen :-)
SvaraRaderaVisade tänderna som en gläfsande hund..en hungrig gammal man, haha
SvaraRadera