Gräva

Forts från 2 januari:

Han såg allvarlig ut. Den spjuveraktiga blicken som annars var hans kännemärke var borta. Han bara stod där, utan att göra någon ansats att gå fram till henne. Hon tog snabbt ner handen och gömde den i jackfickan.

”Så, du kom och hämtade mig”, sa han, böjde sig en aning och ställde ner resväskan, som han bar på trots att den var försedd med hjul.

”Ja. Hur var resan?”, sa hon i hastig ton.

Ingen av dem rörde sig. Han stod stilla och tittade på henne på avstånd.

”Bra.”

Det stack i kroppen, hon blev varm om kinderna. Samma känsla som när chefen på jobbet närmade sig hennes skrivbord. Med sina tjocka läppar ihopknipna kom han ibland gående med långa steg över det gamla knarrande parkettgolvet på kontoret. Stannade abrupt och stod lutad över henne som om han var jätten Goliat som skulle anfalla David. Så nära att hon kände doften av hans skrev och hans utandningsluft gjorde att hårstrån på hennes huvud då och då skälvde till. Hon blev alltid helt tom i skallen, inte en enda redig tanke kunde hon fånga i flykten. Allt ett enda virrvarr. Precis som nu. Hon grävde i fickan efter en näsduk. Hon snörvlade, behövde snyta sig. Samtidigt gjorde hon en framåtrörelse som för att ta ett steg mot honom, men förblev stående.

”Ska vi gå?”, sa han och nickade mot utgången. Vi pratar hemma.”

”Pratar hemma?”, sa hon medan hon drog hårt med pappersnäsduken över näsan.

”Ja.”

Hennes kropp tyngde ner henne. Hon fick anstränga sig för att inte rasa ihop i en oformlig hög på golvet. Med stor ansträngning lyckades hon vända sig. Hon började gå.